Jag är född 1987 på Åland. Sedan hastade jag på, såsom lillgamla människor med rastlösa själar gör. 
När jag fick lov att korsa stora vägen började livet på riktigt. Då kunde jag skramla ihop mynt och köpa mig egna saker i butiken, som en vuxen. Jag ville alltid bara vara äldre. 
Och äldre blev jag. Frågan är om det blev så mycket bättre. 
Jag började skriva för Ålandstidningen parallellt med gymnasiet. Blev anställd. Fick eget skrivbord och kämpade för att bli en kaffedrickare. Tackade ja till att bli chefredaktör till nöjestidningen XIT. 
Den kliande själen tog mig till Stockholm och Aftonbladet. 
Jag var reporter, bloggare och krönikör. Mediemogulen Alex Schulman kallade mig "morgondagens stora stjärna" i sin innelista. Ytligt sett var det glammigt. Mitt inre ropade på hjälp. Rastlösheten och ångesten höll mig i ett hårt grepp. Allt blev för mycket. 
Jag sa upp mig för att hitta mig själv. Åkte till Indien och blev yogalärare. Vidare till Bali för att verkligen maximera klyschan. Det slutade med att jag kraschade totalt. Åkte hem till Åland och googlade självmord i vintermörkret. Och allt det här må låta likt händelseförloppet i min debutbok Konsten att inte hitta sig själv på Bali. Låt oss bara konstatera att den är baserad på en sann historia.

Vad är kärnan i ditt författarskap? 
Jag vill sätta ord på vad det är att vara människa. Många människor går runt och känner i princip samma saker och tror att de är ensammast i världen. Så jag ser det som min uppgift, att berätta lite mer än vad jag känner mig bekväm med. Servera hjärtat på ett fat och säga: här, kom och titta på det här! Jag är som du och du är som jag och vi är varelser på ett snurrande grönblått klot i ett mörkt universum bland stjärnor och planeter, och det är väldigt konstigt alltihop, men vi är i alla fall inte ensamma.