”Jag checkade in på Drömhotellet och tänkte: kanske det går att skriva om heartbreak på ett sätt som håller en vid liv”

”Varför postar du snygga bilder på sociala medier om du är deprimerad?”
Den frågan fick konstnären Taika Mannila för tio år sedan. En tidningsredaktion vägrade publicera en artikel där hon berättar om sin sad girl-konst, innan de fått ett läkarintyg på hennes depression.

Taika skickade aldrig någon diagnos. I stället skissade hon fram en bottenplan för Drömhotellet och flyttade in.

Drömhotellet är hennes debutroman och ett popkulturellt kärleksrehab för moderna hysterikor. I Drömhotellets sammetsklädda rum får man checka in för att enbart bli omhändertagen. Huvudkaraktären Spacebaby kommer hit för att bli kvitt sin maniska besatthet av hjärtekrossaren JB, men märker snart att man inte kan… checka ut?

På Drömhotellet glittrar sammanbrotten och depressionerna är inlindade i ett mjukt dis. Vänlig personal behandlar sina kunder med taktfull finkänslighet. Men möglet sprider sig i fogarna och fotsvampen grasserar. Och någonting obehagligt gömmer sig i nedersta våningen. Det sätter skräck i Spacebaby, som helst svävar helst runt i skönhet, skörhet och evig ungdom. 

Vi träffade Taika för ett samtal om glamouriserade depressioner, it-girls som faller som stjärnskott, och varför hotell är den perfekta platsen för att komma över ett brustet hjärta. 

Du har skrivit på Drömhotellet i nästan tio år. När du tänker tillbaka – vad var den allra första scenen, känslan eller idén som gjorde att romanen tog form?

– Sommaren jag började skriva var jag otroligt olycklig och åkte på en ensamresa till Grekland för att lugna mina nerver. Jag visste inte vad jag skulle göra med mig själv, så jag åkte båt. Jag hade hört att havet, och att stirra in i horisonten, kunde hjälpa en att hitta perspektiv.

– Dag ut och dag in cirklade jag, i vad som kändes som en oändlighet, runt ön Skorpios på otaliga båtresor, där jag varje gång fick höra att Jackie Kennedy hade simmat naken på en viss strand som båten alltid stannade vid. Ön hade tillhört hennes då nya man, Onassis, och i samma veva fick jag höra att hans före detta flickvän och älskare, den legendariska operasångaren Maria Callas, hade dött av heartbreak (när hon fick veta att Jackie tagit hennes plats).

– Jag funderade på om jag kanske också skulle dö av mitt olyckliga tillstånd. Jag undrade varför jag inte hade funnit en famn att krascha i, varför ingen verkade bry sig om att ta hand om mig fast jag var väldigt, väldigt ledsen. För att undvika verkligheten och för att ha någonstans att fly till drömde jag fram ett lyxigt hotell där jag planerade att återhämta mig. Namnet på min huvudperson hittade jag i en biografi om min favoritdesigner, Alexander McQueen, som jag läste på Jackies nakenbadstrand.

–Jag checkade in på Drömhotellet och tänkte: kanske går det att skriva om heartbreak på ett sätt som håller en vid liv.

Spacebaby och hennes vänner checkar in på Drömhotellet för att komma över samma fuckboy. Men hotellet är märkligt likt en vårdanstalt. Varför valde du att placera Spacebaby och hennes obalanserade jag just här? 

– Jag har alltid älskat mode och inspireras ständigt av modereportage, som jag tycker är en fascinerande konstform och berättarteknik. Under den nu avlidna Franca Sozzanis tid som chefredaktör publicerade italienska Vogue flera av mina absoluta favoritbildserier, och en av dem är den legendariska “Supermods Entering Rehab”, fotograferad av Steven Meisel år 2007 (året då till exempel Britney hade det väldigt tungt).

– Reportaget, där supermodeller poserar och hänger på ett rehab, provocerade och väckte starka känslor. Jag älskade bilderna och läste varenda artikel om kändisar som Kirsten Dunst och Lindsay Lohan, som jämt verkade åka in och ut på olika rehabanläggningar, som för mig framstod som väldigt lyxiga.

– När jag började skissa fram Drömhotellets bottenplan hade jag Steven Meisels editorial och mina favoritkändisars mugshots ständigt på min moodboard.

Du har blivit ifrågasatt för att du romantiserar psykisk ohälsa. Hur tänker du kring det?

– Under skrivprocessen lät jag mig själv undersöka varför romantisering blivit en så viktig överlevnadsmetod för mig. Jag har försökt reflektera kritiskt över mina egna beteendemönster istället för att bli förolämpad av kritiska frågor, vilket inte har varit helt lätt. Men det ledde också till att jag tillät mig själv att romantisera så mycket jag bara kunde. Planen var att romantisera sönder min egen depression.

– Det jag har insett är att jag inte överlever utan romantisering. Jag är tyvärr ingen realist, så om min stil är toxisk tänker jag att jag hellre överlever än försöker vara en sund förebild. Typ.

I boken är alla fyra tjejer kära i samma kille, JB. Varför ville du skriva om tjejer som tävlar med varandra?

– Jag ville skriva fram en överdrivet kvinnlig upplevelse, och jag undersöker ständigt kvinnlig vänskap. Relationer tjejer emellan är något av det mest intressanta och fina jag vet – men det finns så mycket i dessa vänskaper som lätt blir svårt, och ännu mer som ofta känns omöjligt att tala om. Därför ville jag skriva. Det blev en berättelse om tävlan där nästan allt är tillåtet, ett kärlekskrig.

Hotellmiljön är central i romanen. Vad gör hotell så litterärt tacksamma? 

– På ett hotell kan man för en stund vara vem som helst, lite som på en flygplats. När du befinner dig i ett tillfälligt sammanhang förändras reglerna för varandet. En stund finns du bara emellan, lite som i ett tomrum.

– Jag själv andas lättare på sådana platser och kan på ett helt annat sätt tänka, skriva och skapa – än till exempel i ett hem. Ett hotell är en perfekt miljö för en bra berättelse, eftersom det inte går att undvika att checka ut.

Du kallar romanen en studie i feminina överlevnadsstrategier. Vad betyder det för dig? 

– I alla mina konstprojekt undersöker jag främst femininitet, könsroller och olika maktstrukturer. Jag är intresserad av hur man får vara som kvinna, hurdana roller och stereotyper tjejer ofta stämplas med och hur kvinnligt kodade roller förändrats historiskt sett. Det jag egentligen är ute efter är väl att förstå mig själv, min plats och mina möjligheter i min egen tid. Vad krävs det för att överleva som konstnär och kvinna?

Du har berättat att du själv är besatt av lyxhotellet Chateau Marmont i Los Angeles. Berätta allt! Varför?  Har du egna erfarenheter av att kurera sorger med hjälp av hotellvistelser?

– En gång när jag var jätte nere skrev jag en lista som hette typ: “Reasons to stay alive”. När jag skrivit klart, insåg jag att det bara stod en massa namn på lyxiga hotell runt världen.

Du har kallats både “it-girl” och ”lit-girl”. Vad betyder de här etiketterna för dig?

– En riktig it-girl kallar sig själv aldrig för en it-girl, har jag hört. Så den här frågan känns farlig. Men jag nekar inte att jag har blivit smickrad när det har hänt.

– Jag fascineras själv otroligt mycket av it-girls och tyckte om när tidningen The Cut (i ett specialnummer tillägnat it-girls) liknade en it-girl vid ett stjärnskott. Titeln handlar om tillfällig makt, ett temporärt glitter.

Stilen i romanen är starkt estetisk med referenser från popkultur, musik och sociala medier. Vilka är dina viktigaste inspirationskällor?

– Instagram? Skämta! Det här är första gången jag lyckas skriva en hel bok, och det har som sagt tagit väldigt lång tid, så jag har hunnit inspireras av massor. Jag är lite rädd att jag har övermättat boken med intryck, men nu är det för sent att försöka bli minimalist.

– Förra sommaren bekände jag högt för en vän att jag hade sett Francis Ford Coppolas senaste film Megalopolis – och var rädd att min debutbok skulle få samma kritik: beskyllas för att vara överarbetad och helt galet dålig. Min vän sa: ”Jämförde du dig själv just med Coppola?”

Drömhotellet av Taika Mannila utkommer 19.5.2026.
Foton: Silja Minkkinen
Omslag: Viivi Prokofjev