Drömhotellet

Taika Mannila skildrar Instagramerans hysterika i tonsäker debut

Skickligt återger Mannila online-världens prunkande begreppsflora, men hon fångar också det enorma glappet mellan information och insikt, ord och innebörd, självmedvetenhet och självkännedom som präglar denna.[...]

Sorgen varvas med komik och självironi. Överdrifterna hindrar tragiken från att bli övermäktig. Romanen blir hos Mannila ett rum för en tonsäker exercis i samtidsskildring. [...]

Det låter lite som om Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” mötte ”Frankenstein”. Kanske är det en fangirl som föds då.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Taika Mannilas språk är bubbligt, barockt och bräckligt på samma gång, under den glittriga och glammiga ytan kan man skönja skörheten och sårbarheten.
Det är en balansgång att skildra yta utan att hemfalla till ytlighet i själva texten, och för det mesta lyckas Taika Mannila med konststycket.
Jargongen tjejerna emellan präglas i hög grad av flams och flärd, men i springorna mellan raderna kan man känna hur mörker och kyla sipprar in.
Texten bränner till när det som skevar och skaver ges utrymme – när det solkiga och sjaskiga tillåts ta plats.

Marit Lindqvist-Hägerfelth, Svenska YLE

Stark debut med kladdig vibe och porrig estetik

Kvinnan som suktar efter en rockstjärna känns vid första anblicken som en daterad figur, men Taika Mannila skriver fram hennes komplexa roll i patriarkatets unkna historia.

Romanen dryper av dofter, porrig estetik och populärkultur. [...]

Drömhotellet är en stark debut som vilar stadigt på ett intressant uppmärksammande av hur ett kvinnligt kodat förödande begär anpassar sig i kulturella revolutioner orsakade av såväl rockstjärnor som sociala medier.

Längtan efter att bli sedd, pudrad av stjärnglans och likes framstår som ett förtvivlat hopp om förlösning, egna tydliga konturer. En bonus är verkets kladdiga vibe ackompanjerad av porrig estetik.

Förverkligandet är både lekfullt och eget. Mannila strör vant kring sig smulor av sin gedigna populärkulturella kunskap, metaforer och klichéer som triggar läsarens egna referensramar. 

Sara Nyman, Hufvudstadsbladet