Sabine Forsblom är FM i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Hon har jobbat som journalist och dokumentärregissör på Svenska Yle, senare som lärare i Borgå. Sabine är också modersmålslärare och har bl.a. jobbat med invandrare och flyktingar. I hennes romaner möter vi mänskor i marginalen, mänskor som inte riktigt tycker att de ryms med i synfältet.

There is a crack in everything, that's how the light gets in
Leonard Cohen                                         

Pris
Belönad av Svenska litteratursällskapet 2019 för romanen Betinkan med motiveringen:
Med språklig energi och skoningslös blick väver författaren en färgstark berättelse om flickors längtan efter kärlek och bekräftelse samt priset man är beredd att betala för att få dem. Det handlar om lojalitet och rivalitet. Boken utspelar sig i arbetarklassmiljö i en småstad på 1970-talet. Mycket är mörker, men humorn lyser ofta igenom.

Maskrosgudens barn nominerades till Nordiska rådets litteraturpris 2016. I presentationen beskrivs romanen så här:
Under den muntert talträngda ytan har romanen en hård och desillusionerad kärna. /.../ Mycket påminner om misären hos Susanna Alakoski men Forsbloms personer har en helt annan självkänsla och förankring. Och framför allt har de ordet i sin makt. /.../ Av dem har Sabine Forsblom fått förmågan till pausering, frasering och frisering i arv, och lyckats skapa ett burleskt och ömsint litterärt mästarprov.

Svenska litteratursällskapet belönade Maskrosgudens barn 2016 med följande motivering:
Med burlesk berättarglädje och suverän stilsäkerhet frammanas ett färgsprakande karaktärsgalleri, vars öden beskrivs med lika delar brutalitet och kärlek. Bakom den slagfärdiga humorn döljer sig både sorg och ett rättvisepatos, och lapptäcket av skrönor växer till en detaljrik fresk som berättar om en förbisedd del av vår närhistoria.

Debutromanen Maskrosguden belönades av Svenska Litteratursällskapet 2005 med följande motivering:
Romanen utspelar sig i östnyländsk arbetarklassmiljö, en miljö som i finlandssvensk litteratur sällan framstått med samma barocka intensitet och lyskraft. Sabine Forsbloms språk imponerar. Ett talspråk, rikt på dialektal must, varvas obesvärat med normalprosa i ett generöst flöde av berättelser. Maskrosguden är en dråplig roman, som får sin djupverkan av en underström av ömhet och vemod.