Ulrika Nielsen undersöker kroppen, jaget och livets villkor

Du känner att du är fast förankrad i världen
men om ditt hjärta slutar slå
lossnar förtöjningarna på tre minuter.

Kroppen som blind fläck i vår samtid

Vi lever i en tid präglad av träning, optimering och yta. Samtidigt finns där en paradoxal blindhet: vi ser inte våra egna livsvillkor. Nielsen rör sig under huden, bland organ och system, och blottlägger människans ömtåliga belägenhet som levande varelse – och det faktum att livet pågår oavsett vår vilja.
Corpus & Animus är den avslutande delen i en oplanerad trilogi som inleddes med Korta texter om det öppna och ouppklarade (2019) och fortsatte med den Runebergsprisnominerade Tingen (2022).

Författarintervju: om titel, metod och kroppens gåta

Du har valt att ge boken en titel på latin, är det en läsanvisning?
Titeln kom spontant och fungerade som vägledare för mig själv. Boken rör sig en del på det medicinska fältet, och latin är fortfarande det språk som genomsyrar medicinen, så det är en förklaring. En annan förklaring skulle kunna vara att den sitter på rätt ställe i språket, i det poetiska. Skulle boken heta något i stil med Kroppen och medvetandet, eller Kroppen och jagupplevelsen, skulle det ju inte vara samma bok. En svårighet med titeln är att den antyder ett förlegat, dualistiskt synsätt. Titeln är inte avsedd att tolkas bokstavligt på det sättet.

Att skriva genom långsamhet och koncentration

Hur arbetar du som författare?
En av mina döttrar sa en gång: mamma, du är författare, men du skriver aldrig. Mina barn har uppmärksammat att jag ofta sitter i en fåtölj och läser, eller bara är, ruvar på något, till synes sysslolös, eller skrotar omkring hemma och gör olika sysslor, och att vi samtalar mycket – det är så jag arbetar. Processerna som föregår skrivandet är långa, kan pågå i åratal. Skriver gör jag i ganska korta och intensiva knyckar. När materialet växer till sig arbetar jag mer som en ingenjör. Det handlar om att bygga boken. Det är ett ganska krävande arbete, ofta är det då jag fylls av tvivel, tvingas stryka texter, tvingas skriva ytterligare texter för att konstruktionen inte ska falla ihop, tidvis är det som att den också gör det, faller ihop, så fortsätter arbetet …

Kroppen som existentiellt mysterium

Varför en bok om kroppen?
Jag har alltid varit intresserad av kroppen. Kanske borde jag ha studerat medicin, men någon bra läkare skulle jag inte ha blivit, jag skulle ha börjat skriva dikter om patienterna. Varför man skriver en viss bok vid ett visst tillfälle kan man inte veta, man har inte kontroll över skrivandet, det är som om det lever sitt eget liv, men jag har lagt märke till att jag småningom börjar skriva om fenomen eller ämnen som upptar mina tankar under lång tid, att skriva är lite som att drömma; man processar, bearbetar…

Vi är väldigt upptagna av våra kroppar. Man kan inte öppna en dagstidning utan att möta nya rön om hur man ska träna på bästa sätt, hur man ska äta och inte, dricka och inte. Skönhetsindustrin är enorm, att åldras är onödigt, varför inte leva för evigt? I den här specifika upptagenheten finns en paradox, en blindhet. Vi får inte syn på oss själva och våra livsvillkor. Det vi ser när vi betraktar oss i spegeln är till stora delar den obetydliga icke-levande delen av oss, ett slags interface med vilket vi agerar med världen och varandra, vad som händer under huden och vad det ytterst syftar till reflekterar vi inte över, vet vi inte. De flesta av oss vet inte ens var alla organ befinner sig; var är mjälten, vad gör den hela dagarna? Hur myckt av dessa skeenden och processer kan vi ens påverka? Jag fascineras av det här glappet. Sen har jag aldrig vant mig vid att finnas till, själva livsupplevelsen. Det är så oerhört märkligt detta att finnas till, att uppleva saker.

Mellan vetenskap och förundran

I boken arbetar du med en mängd olika källor, hur har de kommit till dig?
Det är en blandning av egna erfarenheter och sådant jag läst mig till och snappat upp. Min dotter började plugga medicin för några år sedan och det har varit en stor källa till inspiration. Eftersom jag är intresserad av ämnet har vi pratat mycket om hennes studier, hon har kunnat ringa och säga, idag har vi lärt oss om urinering, det är så fascinerande och komplext! Jag har fått inblick, lärt mig mycket. För mig är det inte så att vetenskapliga förklaringar, och det materialistiska förhållningssätt som dominerar medicin och neurovetenskap idag, har en avförtrollande effekt. Tvärtom är det som om det hela blir ännu mer gåtfullt och i grunden obegripligt.

Trilogin som form och tanke

Berätta om trilogin (Korta texter om det öppna och ouppklarade + Tingen + Corpus & Animus)
Jag hade inte för avsikt att skriva en trilogi, men när jag arbetade med Corpus&Animus insåg jag att de här böckerna upprättar förbindelser med varandra. De laborerar med likartade frågeställningar, men också med likartade metoder: ett sakligt förhållningssätt, som närmar sig ett vetenskapligt utforskande, parar sig med ett poetiskt, lekfullt prövande. Kanske kan man genrebestämma dem som non fiction poetry? Man kan förstås mycket väl läsa böckerna var för sig.