Corpus & Animus

Nielsen, som både är prosaist och poet, rör sig ledigt över genregränserna. De förekommande citaten kan lika gärna härledas till en fysiker som Ulf Danielsson eller en poet som Emily Dickinson. [...]

Trots sina lyriska svindelsprång håller Nielsen alltid kvar markkontakten. Det är den vardagliga ankringen som ger hennes texter grund och stadga. [...]

De här korta texterna öppnar medvetandet mot det oförklarliga inom oss, som blir märkligare ju längre in man tittar. ”Varje atom i en människas kropp/ har sitt ursprung i exploderade stjärnor.” Det är sant och tydligt, ändå helt obegripligt. Liksom det faktum att förtöjningarna en dag skall lossna, och en liten rökpelare segla upp och glida undan.

Anna Hallberg, Dagens Nyheter

Nielsen skriver med tydligt spark och utan att försköna något, men samtidigt blir det vackert när rädsla för döden och sjukdomen inte göms undan eller trollas bort med metaforer. Det är en stark diktsamling där varje kapitel får en tydlig röst utan att de känns frånkopplade varandra. Tack vare den enkla formen och det raka språket är det dessutom en lyrisk essä som passar även den som inte brukar läsa poesi.

Helhetsbetyg: 4/5

Frida Jönsson/BTJ

Ulrika Nielsens förundran återförtrollar existensen

Boken är ett utmärkt prov på att litteratur inte behöver vara svår och tung för att vara litterärt högklassig och ögonöppnande. Nielsen tar ner frågan om kroppen och själen på jorden. [...]

Kroppens funktioner, så som de får framträda här, är svindlande. Föreställningarna om det själsliga blir aldrig högtravande, utan tas ner på jorden, dit där de har sin verkan. [...]

”Corpus & Animus” är en text som återförtrollar existensen. Med små medel och förrädiskt enkla oneliners, återbördar Nielsen magin dit där den hör hemma: ”Att finnas till, vad är det, hur / är det möjligt?"

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Ulrika Nielsens lyriska essä lämnar mig med en känsla av tacksamhet och förundran över att få finnas till. Men känslan går hand i hand med tanken på hur små och obetydliga vi alla är i det stora hela. Ändå, en känsla av vidunderlighet. Samma som när man ensam i tystnad en frostig kväll står vid en vägkorsning och spejar efter Karlavagnen.

Yvonne Granqvist, Österbottens Tidning

Nielsen har en underbar förmåga att vända sig till det ”ömtåliga väsentliga”, som det heter på ett ställe. Flera av dikterna förundrar sig över de kroppsliga processer som pågår inom oss helt på egen hand utan vår inblandning och alla delar av kroppen som vi kanske inte hade skänkt en endaste tanke förrän det plötsligt blir svårt att lyfta armen då rotatorkuffens senor och muskler strular.
Insikten om att det medvetet styrda är en minimal del av vår kroppslighet hänger ihop med en syn på livet som kommer till uttryck i boken, inte minst i den vackra dikten om ett barns födelse. Vi dimper ner i vår obegripliga värld, och det är förunderligt, och så fortsätter det fram till slutet.

Mio Lindman, Hufvudstadsbladet