Corpus & Animus

Ulrika Nielsens förundran återförtrollar existensen

Boken är ett utmärkt prov på att litteratur inte behöver vara svår och tung för att vara litterärt högklassig och ögonöppnande. Nielsen tar ner frågan om kroppen och själen på jorden. [...]

Kroppens funktioner, så som de får framträda här, är svindlande. Föreställningarna om det själsliga blir aldrig högtravande, utan tas ner på jorden, dit där de har sin verkan. [...]

”Corpus & Animus” är en text som återförtrollar existensen. Med små medel och förrädiskt enkla oneliners, återbördar Nielsen magin dit där den hör hemma: ”Att finnas till, vad är det, hur / är det möjligt?"

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Ulrika Nielsens lyriska essä lämnar mig med en känsla av tacksamhet och förundran över att få finnas till. Men känslan går hand i hand med tanken på hur små och obetydliga vi alla är i det stora hela. Ändå, en känsla av vidunderlighet. Samma som när man ensam i tystnad en frostig kväll står vid en vägkorsning och spejar efter Karlavagnen.

Yvonne Granqvist, Österbottens Tidning

Nielsen har en underbar förmåga att vända sig till det ”ömtåliga väsentliga”, som det heter på ett ställe. Flera av dikterna förundrar sig över de kroppsliga processer som pågår inom oss helt på egen hand utan vår inblandning och alla delar av kroppen som vi kanske inte hade skänkt en endaste tanke förrän det plötsligt blir svårt att lyfta armen då rotatorkuffens senor och muskler strular.
Insikten om att det medvetet styrda är en minimal del av vår kroppslighet hänger ihop med en syn på livet som kommer till uttryck i boken, inte minst i den vackra dikten om ett barns födelse. Vi dimper ner i vår obegripliga värld, och det är förunderligt, och så fortsätter det fram till slutet.

Mio Lindman, Hufvudstadsbladet