Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2024

Prisjuryns motivering:

Teo går på kalas utklädd till kanin. Det är kul ända tills något hemskt händer. Inne på den mörka toaletten möter han ett grinande skelett som skrämmer honom så att han ramlar och slår sig. På sjukhuset får han sin brutna arm röntgad och gipsad. Då inser Teo att det finns ett skelett också inuti honom. Hur är det möjligt? Vill också det skelettet skrämmas?

Malin Klingenbergs och Maria Sanns bilderbok Skelettet berättas genomgående ur ett solidariskt och inkännande barnperspektiv. Teo brottas med att förstå skelettet som både realitet och metafor, som något som existerar både utanför och inom honom själv. Utifrån sin egen fantasi och i leken tacklar han de existentiella frågor som dessa skelett väcker. Tematiken och dramatiken är fast förankrade i Teos syn på tillvaron – och visar därmed på barns förmåga att förstå och skapa mening i tillvaron på sina egna sätt: ”Jag undrar om mitt skelett trivs i min kropp. Jag undrar om mitt skelett också blir svettigt när vi springer. Jag undrar om mitt skelett drömmer om att få spöka på ett nöjesfält. Jag undrar om mitt skelett kommer att sakna mig när jag dör”.

Klingenbergs kortfattade text och dynamiska dialog omsluts av Sanns genomtänkta bildvärld. På den effektfullt svärtade pärmen ställs Teo öga mot öga med ett grinande (eller vänligt leende?) skelett som täckts av fosforescerande färg och därmed lyser i mörkret. Svärtan återkommer i form av väl avvägda uppslag där mörker och ljus samverkar för att skapa en fascinerande röntgeneffekt, exempelvis när Teos mamma håller upp sin hand mot sänglampan för att visa honom att hon också har ett skelett inuti sig. Sömlöst gör Sann bilderbok av berättelsen, genom att överraska med varierande uppslag, oväntade perspektiv och lyhördhet inför den känsliga pojkprotagonist som skildras.

Skelettet är en skenbart enkel bilderbok med förmåga att växa vid upprepad läsning. Med fingertoppskänsla hanterar Klingenberg och Sann berättelsens existentiella tematik. På ett gripande och barn-nära sätt kryddas djupaste allvar med varm och lekfull komik. För som bilderbokens försättsblad visar bär vi ju alla ett potentiellt ”monster” inom oss. Eller i alla fall ett eget skelett som vi själva kan omfamna och bli vän med.