Vad kände och tänkte småbarnsmammorna på 1950-och 1960-talen? När de förväntades hållas inom hemmets väggar, när de stod vid spisen, och födde barn. Och vad ville feministerna som var aktiva på 70-talet? Var fanns deras feministiska kritik sen på det sexistiska 90-talet?
Anna Lindholm gör en djupdykning i dessa frågor i sin nya bok Husmödrar och feminister.
Vad skulle du kalla den genre du skriver i som blandar eget liv med intervjuer och litteratur?
Jag bara skriver och tänker inte på genre men boken är en lång essä med inslag av reportage.
Har du några favoriter/förebilder i genren?
Inspiration får jag av författare som Agneta Pleijel, Åsa Moberg, Pia Ingström och Merete Mazzarella.
Du målar en båge från efterkrigstidens kvinnor till dig själv, hur valde du tidsperioden och temat för boken?
På känsla och av ren nyfikenhet. Men det var en naturlig fortsättning på mina tidigare böcker att röra sig framåt på tidslinjen.
Du synar 70-talsfeminismen i sömmarna och kommer med många nya infallsvinklar. Vill du dela några med oss här?
Mm-m. Det här är känsligt och gör mig ärligt talat obekväm för jag vill egentligen bara hylla 70-talsfeministerna. De är och var så coola och fick samhället att röra sig framåt mot mer demokrati och frihet. Det tycker jag fortfarande. Men när jag grävde lite djupare i 70-talet överlag och 70-talsfeminismen upptäckte jag mer individualism och mindre solidaritet och kamp än jag hade tagit för givet. Vi kanske faktiskt är mer modiga och redo att ta strid för jämställdhet och jämlikhet på våra skolor och arbetsplatser idag. Men det kan vi ju tacka 70-talsfeministerna för. De gick före oss. Största jämställdhetsproblemet är ändå, nu som då, att män som grupp är så bekväma med sin makt i samhället, att många av dem inte inser värdet i att på djupet vårda relationerna till sina nära och kära.
Varför upplever du att feministerna övergav er som växte upp på 80-talet?
Jag kände mig sviken av vuxenvärlden som ung och som vuxen undrar jag varför feministerna som var aktiva på 70-talet var så tysta på 90-talet då vi var utsatta för så mycket sexism. Såg de inte vad som hände?
Idag är det ganska lätt att kalla sig feminist, kanske för lätt, vad tycker du?
Jag kan bli tjusad av att många vill kalla sig för feminister men frågan är om det inte är bättre om få säger sig vara feminister och att de då faktiskt är det på riktigt, med aktiva handlingar och en modig kritisk feminism. Jag blir besviken när feminism visar sig vara ett PR-trick eller när den grumlas av egoism, transfobi eller rasism.
Vilka är det vi ser på pärmbilden?
Det är min mormor Helena tillsammans med min morfar Sten och deras barn; min mamma, moster och morbror. Och deras hund Tossan. Fotot är från ett privat släktalbum.
