Skrivet på revbenen

Sofia Parland är en mycket begåvad och djup författare i början av sin karriär. Recensenten undrar vad som kommer näst.

Kaj Hedman, Vasabladet

Läsningen av Skrivet på revbenen kräver många pauser, för mig. Boken är rörande, men ämnet tungt. Och ändå läser jag bara om det. Det är så mycket känslor, en emotionell process. ”En dag ska jag skriva helt vad jag vill.” Vi kommer att få läsa mycket mer av Sofia Parland, har jag på känn. Början av kriget var bara början på hennes författarskap.

Janet Wallsten, Österbottens Tidning

[...] Parlands styrka blir tydlig när textjaget vänder blicken ut från sig själv. Då fångar hon en glimt av något som känns verkligt, viktigt och sårbart. 
”Att stänga östgränsen”, som skildrar hur ryska vänner och släktingar kommer till Helsingfors, är till exempel en mycket stark och mogen skildring av hur ockupationsmakten begår våld också på sitt eget folk. Starka är också skildringarna av de ukrainska och ryska desertörerna i Europa i ”Min vän Grav” och ”Desertörer?”.

Jorunn Lavonius, Hufvudstadsbladet

I Skrivet på revbenen finns också ett trots som likt en knuten näve trycker sig upp i ansiktet på läsaren – du ska inte tro att du kuvar mig liv. för att anspela på en dikt av Solveig von Schoultz. Den tveklöshet och självsäkerhet som finns i texterna kan man känna igen från författare som Edith Södergran, Linda Skugge och Yahya Hassan – litterära förebilder och fixstjärnor som Sofia Parland nämner i sina texter. Samtidigt knyter författaren också an till litterära släktingar som Henry Parland och Stella Parland och väver in dem i sina texter på ett naturligt och chosefritt sätt.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

Men det som verkligen fick mig att haja till var rösten: Sofia Parland låter inte som någon annan. Jag är inte den enda som har fått upp ögonen för särarten. […] Hon har en förmåga att hela tiden hitta nya nyanser.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser  

Parlands språk är alltid skarpt, och i vissa stunder helt briljant. Det går inte att missta sig på vem det är som skriver. Det är ett sorts raseri som strömmar upp från sidorna och slår läsaren i ansiktet. Redan i språket finns en protest, ett uppror.

Adele Westerlund, Ny Tid