Lars Huldén

Lars Huldén (1926-2016) har med ett fyrtiotal diktsamlingar, med berättelser, dramatik och översättningar blivit en på en gång populär och akademiskt aktad författare. När han 1958 debuterade med Dräpa näcken var han på ett betryggande sätt förankrad i huvudstadens universitetsliv som nydisputerad doktor på österbottniska dialekter. 1964–89 var han professor i nordisk filologi vid Helsingfors universitet. Hans förtroendeuppdrag inom akademiska och litterära institutioner har varit många.

Lars Huldéns beläsenhet, hans rytmsinne, hans kunskaper om metrik och poetik och hans insatthet i vis- och sångtraditionen har gjort honom till en innovatör av beställningsdikten, eller »tillfällesdikten» som han själv föredrar att uttrycka det. […]

När man granskar Lars Huldén liv och verk blir hans roll som individualist i en tid av massrörelser påfallande; en smidig avvikare i de akademiska huvudstadskretsarna, en femtekolonnare i vänsterrörelsen, en spefull oppositionell bland hurrarna. […]

1999 utkom Kalevala på svenska, en nyöversättning gjord av Lars Huldén och sonen Mats Huldén. Boken blev en framgång både i Finland och Sverige. Far och son Huldén hade skapat en Kalevala för 2000-talet, kongenial med ursprunget och samtidigt levande och tillgänglig. […]

Kalevala är en höjdpunkt i Lars Huldéns översättarkarriär som började med Lappo-operan på sextiotalet. Han har sedan dess översatt samtidslyrik, visor och kabarétexter från finska och pjäser av Shakespeare, Dryden och Molière från engelska och franska.

Huldén har även varit verksam inom teatern; som medlem i diverse teaterstyrelser, som revy-, kabaré- och pjäsförfattare för amatörteater och professionella scener. Som dramatiker och librettist har Huldén – ofta framgångsrikt – väckt till liv en rad historiska namn: Anders Chydenius, Edith Södergran i Närpes, Anders Svedberg. Musikalen Smugglarkungen, om spritsmugglaren Algot Niska (1977 i samarbete med Bengt Ahlfors). […]

Genom sin livslånga tillit till språkets egenvärde har Lars Huldén genomfört det omöjliga. Han har gjort sitt bondska modersmål salongsfähigt, öppnat dess njutbarhet och expressivitet också för de oinvigda. Han återvänder – som Ralf Andtbacka har påpekat i Ny Tid – till barndomens språk och platser, »inte bara för att positionera sig i tillvaron, utan också för att sluta cirkeln».

Källa Tuva Korsström: Från Lexå till Glitterscenen