Lars Huldén
Kroppen sig framåt lutar
Mästerligt om sorg och saknad, kärlek och samhällsklimat
I lyrikens allvarsrum klampar jag in. Diktarna sitter där och lyssnar till musiken Kring den döde. Så jag bär mig åt! Somliga pekar på mössan Andra på kängorna. Återstår bara att bränna av Ett hagelskott i kristallkronan. Så här beskriver poeten sig själv och sin verksamhet.
Det är nästan omöjligt att räkna hur mÃ¥nga diktsamlingaÂÂr Lars Huldén har gett ut sedan debuten 1958 med Dräpa näcken.
Kroppen sig framåt lutar inleds en höstklar morgon med att diktjaget gör upp eld i järnspisen. Den första avdelningens dikter Ett solilokvium är djupt personliga, de kretsar kring sorg och saknad, kärleken som livets mening, skogen med dess stigar upptrampade under sekler. I en annan avdelning Landet som det ligger är samhällsdiktaren, satirikern Lars Huldén tillbaka på sitt vassaste humör. Det handlar till exempel om Vårlöken, huset där de gamla bor.
Â
Recensioner
"Inte förvånande är temat ofta att vara en gammal poet. Hur passar en sån in i en förändrad värld, vem lyssnar till honom, frågar sig Huldén, som inte längre vågar lita ens på läs- och skrivkunnigheten hos sina medmänniskor. /---/ I den tredje (avdelningen) återfår Huldén tror på att det finns kvar en värld där poesin betyder något. Utifrån sin långa erfarenhet skriver han en poetik där det ofta ironiska och lättsamma greppet inte skymmer att detta är ett ämne där han har få övermän.".
Michel Ekman, Hufvudstadsbladet
