Lumpänglar

Solidariteten mellan kvinnorna i olika åldrar är stark och Annika Åman beskriver trovärdigt de olika starka personerna in i minsta bifigur. En lysande skildring av den framväxande arbetarrörelsen och dess konflikter under mellankrigstiden.

Helhetsbetyg: 5/5 Agnet Warheim, BTJ Bibliotekstjänst  

Det är en sann kulturgärning Annika Åman gjort, både med sina pjäser och romanen om den finlandssvenska fabriksarbetarklassen – en folkgrupp som är kriminellt underrepresenterad i vår litteratur. Att historien dessutom är berättad med en flytande penna, god känsla för dramaturgi och en förmåga att pensla fram trovärdiga och gripande människoporträtt gör detta till en av de viktigaste finlandssvenska litterära utgåvorna i år. Att Åman dessutom valt att berätta sina historier ur ett kvinnoperspektiv gör endast boken intressantare.

  Janne Wass, Ny Tid  

Berättelsen är medryckande och bjuder på en del oväntade vändningar. Åman skriver en flytande och klar prosa. Kapitlen är korta och hon rör sig obehindrat mellan olika perspektiv. Romanens början som pjäs anas i de välskrivna dialogerna och något i uppmärksamheten på detaljerna känns nästan filmiskt. Trots att persongalleriet är omfattande lyckas Åman hålla trådarna i ordning. Det är en skickligt komponerad roman, rik, sinnlig och myllrande.

Maria Kallio, Vasabladet

Lumpänglar är en 339 sidor fängslande berättelse om fabriksarbeterskors vardag, men det är återigen kapitel 53 som berör mig något alldeles extra. Åman åsamkar bokstavligen fysisk smärta med sina ord när Ida från Gullö i Ekenäs skärgård under brödbaket i bagarstugan berättar sin historia för Alma. Det gör ont att läsa om Idas livsöde: […] Annika Åmans lyckas förflytta läsaren till en levande bruksort i ett annat sekel. Lumpänglars styrka ligger i detaljerna och Åman levandegör trovärdigt vardagen och kampen för ett anständigt liv, hur det är att tillhöra en gemenskap eller hur det är att bli utestängd från den. Romanen är ett strålande exempel på en lokal, men också universell historia. Irene Kolare, trakten.

nu  

Annika Åmans debutroman gjuter nytt liv i min tro på berättelsen, och plötsligt inser jag hur viktig den tilliten är för läsupplevelsen. Det man litar på får komma nära. Det får komma ända in. Intill sista sidan förvandlas och växer berättelsen, intrigmässigt, psykologiskt och etiskt. När jag lägger den ifrån mig känns det som om hela moderniteten passerat revy. Som om Alma förkroppsligat hela rörelsen från torp till finrum, från frigörelse från omyndighet till fångenskap i självförvållad materialistisk tomhet. […] Åman har skrivit en berättelse jag tror på. Som roman är Lumpänglar fullödig.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser  

Lumpänglar är en tät väv där olika människoöden flätas samman till en brokig och färgstark berättelse som inte saknar vare sig dramatik eller överraskningar. Romanen är ymnig och rik på såväl brännande aktuella teman i tiden, så som arbetarrörelsens frammarsch, kvinnofrågan och kampen för jämställdhet, som historiska händelser och skeenden som på olika sätt påverkar det lilla fabrikssamhället och människorna som lever och verkar där – från förbudslagen och samlingsförbud till Åkerblomrörelsen och olika högerradikala rörelser som vädrar morgonluft.

Marit Lindqvist, Svenska Yle  

Varje kapitel bildar ett nätverk med olika beröringspunkter: karaktärerna kastar fördömande men för läsaren nyanserande blickar på varandra samtidigt som berättaren ger ledtrådar i form av framåtblickar som förvarnar och bakåtblickar som förklarar. Dessa gåtfulla kommentarer är som blixtnedslag en mörk kväll; i det ljusfyllda ögonblicket får läsaren en snabb glimt in i en oroväckande framtid eller ett smärtsamt förflutet.

Daniel Wickström, Hufvudstadsbladet  

Med Lumpänglar levandegör Annika Åman en bit lokalhistoria och hon gör det med den äran. Boken är lika tät och skickligt sammanvävd som fabrikens yllefiltar och dånet från remmarna i karderiet fortplantar sig i mitt huvud medan dammet från ullen blandas med bröddoften från bakstugan. Lumpänglar är en frodig berättelse där dialogen flyter både kraftfullt och lätt precis som vattnet under Dammbron och där amerikaänkor, Jepo-Fina, Skäri-Hilma och Gun-nar gör sina röster hörda. Men framför allt är boken en varm skildring av en kvinno- och arbetargemenskap långt innan kvinnokamp och feminism blev ord på våra läppar.

Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning

.