Apelsinfågeln

Det är berättelser om frigörelse, inte minst sexuell och kvinnlig sådan, men också om osynligt förtryck. Inte osökt för Mäkkylä, i sina bästa stunder, tankarna till Monika Fagerholm. […] Hon har också ett fint öga för detaljer. Hennes lakoniska och träffsäkra personporträtt får mig ofta att dra på läpparna. Novellerna är dessutom sprängfyllda av symbolik. Det handlar inte bara om drömmarna, utan också om djur, konst och inte minst färger.

Lukas Lundin, Horisont  

Karaktärerna återkommer på ett skickligt sätt i flera noveller antingen som bifigurer eller huvudkaraktärer. Till exempel Takamatsu Moeko återkommer i fyra noveller i olika betydande roller. Det finns noveller som sticker ut i skärpa och skicklighet, som inledande ”Under konstruktion” och ”Den andra halvan av Hashimoto Himiko”. Mäkkylä har en skarp blick, en humoristisk underton och en lätthet i sitt skrivande. En oförutsedd bonus är att få lära sig mera om japansk kultur och ja-pansk matkultur. Namnen på bland annat japanska rätter, möbler och varma källor står skrivna i kursivt.

Vilhelmina Öhman, Vasabladet

Persontrådarna och tanketrådarna som löper kors och tvärs genom texterna binder också ihop texterna till en sammansvetsad helhet där summan blir större och djupare än de enskilda delarna. […] Novellen om Yasuko är tragikomisk och samtidigt full av värme och förståelse – något som kännetecknar samtliga texter i samlingen. Författaren håller sina fiktiva personer såväl om ryggen som i handen. Julia Mäkkylä skriver med driv och passion, texterna vibrerar av lust och längtan.

Marit Lindqvist, Svenska Yle  

Styrkan hos Mäkkylä är att hon låter otippade infall och intuition styra både berättandet och sina karaktärers stapplande försök att leva. […] Det har sina fördelar att Mäkkylä låter karaktärerna växla mellan att i en novell vara berättare för att i en annan vara bifigur – hustru, bekant eller främling. Rösterna fördjupas och blir en påminnelse om att människan trots sin ensamhet ingår i ett sammanhang med andra som kanske också för sin egen ensamma existentiella kamp.[…] Apelsinfågeln är en egensinnig och uppfriskande debut och jag hoppas på att i framtiden få läsa mera av Mäkkylä.

Sara Nyman, Hufvudstadsbladet  

För att vara en debut är framställningen ovanligt okonstlad, liksom befriad från hämmande föreställningar om vad litteratur är. […] Det finns något friskt och fritt i Mäkkyläs röst som öppnar för överraskande förvecklingar. […] Extra intressant är Moekos relation till väninnan Chinatsu som förser henne med män och apelsiner. Den växer till en fagerholmskt komplex mikrostudie i maktdynamik, svek, beroende och begär där Mäkkylä visar att hon inte skriver bara för att hon kan skriva, utan för att någonting måste berättas. Det bådar gott.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser  

Även om novellerna utspelar sig i Japan är igenkänningen stor – Julia Mäkkylä skriver om djupt allmänmänskliga problem med en stor dos humor och livsvisdom. För vem har inte haft en Apelsinfågel i sitt liv. […] Men det är inte bara de trovärdiga beskrivningarna av det japanska samhället som får mig att vilja läsa mer av Julia Mäkkylä, det är framför allt för att hon vågar skriva uppfriskande ärligt om hur det är att vara människa. Ibland blir det mörkt, men samtidigt är skrattet aldrig långt borta.

Frida Öst, Österbottens Tidning

En av Apelsinfågelns största styrkor är dess tematiska helgjutenhet. Ett problem som brukar komma med formatet i många novellsamlingar är att författaren gång på gång behöver göra sin läsare nyfiken på nya världar, bara för att lämna dem lika fort igen när nästa berättelse tar vid. Mäkkylä kommer runt det här problemet genom att låta alltihopa utspela sig i samma universum: huvudpersonen från en novellen dyker upp som bikaraktär i nästa. […] Bäst är Apelsinfågeln när Mäkkylä skriver dialog. I karaktärernas stela, irriterade och ofta absurda möten med varandra flyger texten framåt och vidare. Mäkkylä har också ett öga för små, ofta förbisedda detaljer i vardagen.

Daniela Lillhannus, Västra Nyland