Otto Donner
De levande och alla de döda
Här är vi alla, levande och döda. Här står vi i våra mamelucker och träningsoveraller. Vi är gamla och unga, sjuka och friska, döda och levande. Farfar, som är död, sitter och pratar med pappa, som är levande. Herr Snuffles IV leker med sina spektrala föregångare, herrar, Snuffles IIII. Farmor och pappas famor, båda döda, sitter och viskar och fnissar i ett hörn.
De levande samsas med de döda i Otto Donners berättelser. Ibland går det bra, andra gånger är det svårare. Vita Tanten i matbutikens mjölkhylla är inte lätt att tas med. Och Blinda Beda med sina beniga klofingrar är direkt livsfarlig. Men prästen som hänger som tavla i vardagsrummet är harmlös, trots att han inte gillar möblemanget.
Otto Donner blandar genuin kuslighet med humoristiska iakttagelser. Här kan man aldrig veta vad som väntar en på nästa sida.
Recensioner
Många av de korta texterna skulle säkert kunna utvecklas till längre noveller eller till och med romaner, men kanske det geniala ligger i att de är så korta. De innehåller tillräckligt, och många är mästerliga kortnoveller, berättelser eller meningar. Dessutom bildar de en ytterst välkomponerad och läcker helhet. Det här är en överraskande debut, förtjusande kuslig och riktigt bra.
Christa Lundström, Hufvudstadsbladet
De levande och alla de döda är en till synes lekfull samling där den lömska underströmmen plötsligt kan gripa tag i en och föra ut en på oväntade djup. Med små men effektfulla medel skildrar Otto Donner de små skevheterna och sprickorna där mörkret sipprar in. De levande och alla de döda är en mångskiftande helhet där Otto Donner skapar sig ett alldeles eget spökrum i den finlandssvenska samtidslitteraturen. Marit Lindqvist, Svenska Yle
Träffsäker blandning av kuslighet och humor
[...] här finns också en stor dos humor, ofta förmedlad genom en naivistisk blick på tillvaron.
Anna Remmets, Ny Tid
Det som skildras är vackert och hemskt, sorgligt och roligt, skrämmande och trösterikt på en och samma gång. Precis
som livet alltså. Boken är tunn, strax över hundra sidor, men är samtidigt förvånansvärt innehållsrik. Och jag kan inte
annat än förundras över med vilken lätt hand Otto Donnor får mig att tro, eller i alla fall får mig att vilja tro, på spöken
och livet efter döden.
Jimmy Vulovic, Smålandsposten
