Zinaida Lindén

Takakirves – Tokyo

"Men vem är jag utan mitt minne?

Var det länge sedan det var Sovjetunionen? frågar jag min enda, såsom genom ett under bevarade barndomsvän i Sankt Petersburg.

Jo, det var länge sedan.

För mig var det igår. På sin höjd i förrgår. Mellan den epoken och mig har en genomskinlig ridå blivit hängande. En sådan ridå hänger man upp på Marinskijteatern, när man ska gestalta huvudpersonens dröm.

Nej, det var igår, säger jag med en suck. Bara mellan mig och den tiden har en genomskinlig ridå blivit hängande.

Ivan Demidov, brandmannen och sumobrottaren från prisbelönta I väntan på en jordbävning (2004), bor fortfarande i Tokyo. Hans levnadstecknare, ryskan Iraida Dahlin, bor i Takakirves, och ingendera kan återvända till barndomens land. Båda är de främlingar i sina nya hemländer och båda söker efter ett sätt att vara hemma borta. Brevväxlingen mellan Ivan och Iraida är stundtals hetsig, alltid humoristisk och genomgående understruken av saknad.

I TakakirvesTokyo undersöker Zinaida Lindén identitet och olika sätt att vara annorlunda. Vill alla vara finlandssvenskar? Kan man bli japan? Vad gör man med ett hemland som bara existerar i kollektiva minnen?

Recensioner

Jag tror arr Lindéns val av genre, brevromanen, är ett genidrag. Inom dess ramar ryms både yttre reella händelser som påverkar ... som de mest intima tankekorn uttalade mellan fyra ögon.

Det ä oupphörligt intressant att följa tillvarons växlingar för dessa båda exilryssar, deras nya hemländers egenheter, personliga jordskalv och någonstans mitt i detta vaska fram den livsbejakande slutsatsen att ett hemland inte är något man får till skänks. Det är något man själv ser till att skapa.

Anders E Larsson, Vasabladet

Viktigare är allt det som är rörande och tänkvärt i de här två skickligt kontrasterade berättelserna om hur man bygger sin lycka i en föränderlig värld.

Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

Kirjeromaanin perinnettä Lindén jatkaa kunniakkaasti. Kirjeiden välityksellä kuvataan erikoista, sattumalta junassa alkanutta ystävyyttä, nostalgiaa kadonneeseen kotimaahan ja kahden ihmisen elämää. Lindén myös modernisoi lajia: kirjan puolivälissä kirjeromaani muuttuu luontevasti sähköpostiromaaniksi.

Kirjallisen taituruutensa Lindén osoittaa teoksen metafiktiivisyydellä. Teos on fiktiota, mutta päähenkilön takaa kuultaa kirjailijan kuva. Fiktiivinen Iraida tuskailee eräässä kirjeessään, kun Ivan ei käyttäydykään niin kuin hän on tästä kirjoittamassaan kirjassa kuvitellut.

Henkilöt elävät kirjan sivuilla, toistensa mielikuvituksessa ja osittain myös, kirjailijan muodossa, reaalimaailmassa. Monitasoinen rakenne osoittaa, kuinka ihmiset suhtautuvat toisiinsa rajoittuneena omiin odotuksiinsa ja mielikuviinsa, juuttuneina kuvitelmiinsa toisista.

Parasta Kirjeitä Japanista -romaanissa onkin se, että siinä puhutaan maahanmuuttajuudesta ilman nimilappuja, niin omakohtaisesti ja ilman monikulttuurisuusjargonia, että tuntuu vääryydeltä kutsua sitä maahanmuuttajaromaaniksi.

Salla Seuri, Uusisuomi.fi

Takakirves – Tokyo
Slutsåld