Ungen min får du aldrig

Att hålla reda på alla karaktärer och händelsekedjor är en utmaning, men Eva Frantz väver skickligt ihop allt till en helhet och lyckas hålla spänningen och intresset uppe hos läsaren. […] Frantz skriver rörande om skräcken, ilskan och saknaden hos både föräldrar, fosterföräldrar, syskon och övriga anhöriga när sådant sker. […] Författaren Eva Frantz lyckas med konsten att skriva deckare om vardag och vanligt småstadsliv så att det blir intressant och fängslande. Utan deckargenrens traditionella kvinnoattribut, vilket känns väldigt befriande. Samtidigt tar hon upp viktiga samhällsfrågor, som alla vinner på att de belyses.

Janet Wallsten, Österbottens Tidning  

Frantz kan sina genrer och hon vet hur mycket de hänger på relationen till mottagaren. Det finns en omsorg om läsaren i Frantz berättande. […] Istället för att rada cliffhangers på varandra och mata läsarens bladvändarreflex väver Frantz psykologiskt och intrigmässigt hållbara trådar som hon faktiskt binder samman på ett konstfullt sätt. Och mot slutet blir också det riktigt spännande.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Den parallella historien om lilla Veera som är fosterhemsplacerad vävs skickligt samman med allt det andra. Det är dock rätt många personer och skeenden för läsaren att hålla reda på. Men Eva Frantz har koll på alla trådar. Tillsammans knyts de samman till en helhet som polisen och småbarnsmamman Anna Glad till slut är med om att lösa. Anna Glads utmaningar i det privata med sin omsvärmade sambo Tomas ger boken en extra krydda och slutet bäddar för en uppföljare.

Johanna Lemström, Västra Nyland

Det är bara att lyfta på hatten för att Eva Frantz behärskar mysrys-deckarens hela känslopalett på sina tangentbordsfingrar. […]  Som pusselmakare är Frantz vid det här laget fenomenal, att läsa hennes deckare känns samtidigt tryggt och gastkramande. Dessutom har hon en fantastisk fantasi som laddar en vanlig finlandssvensk småstadsmiljö med spänning.

Ylva Perera, Hufvudstadsbladet

Som författare har Frantz vågat släppa sargen lite mer, vara mindre ”duktig”. Jag får för mig att hon istället för att checkat av saker på en ”to do”-lista har låtit berättelsen leda vägen. Hon har vågat hänga med i att huvudpersonen Anna Glad den här gången fått spela något av en biroll och istället lämna plats för andra intressanta karaktärer. Hon har också vågat hoppa över det annars så obligatoriska kampen mot klockan i slutet, men ändå bevarat spänningen på topp. Det har resulterat i en berättarglädje som smittar av sig och gjort detta till hennes bästa deckare hittills.

Celia Svedhem, Svenska Yle