Livet är fullt av sista. Den sista tuggan choklad, vinterns sista dag, den sista biten i pusslet. Vissa sista är glada saker, andra sorgliga. En sista kan vara en möjlighet, en början, en rädsla eller en förändring. En sista kan vara ett roligt minne som alltid stannar kvar. Maija Hurmes nya bilderbok är full av alla sista.

Varifrån kom idén till just sista?
– För flera år sen frågade ett av barnen vad som händer efter att man varit sista dagen på jobb. Det var då jag började samla på sista.

Vilket kärt eller vemodigt minne har du om något som var det sista?
– När jag väntade vårt tredje barn insåg jag att det är sista gången jag har en unge i magen, den där alien-känslan när maghuden buktar ut och någon, ännu okänd, sträcker på en fot och man kan se det, följa rörelsen utanpå.

Du tycker att det här är din bästa bok – varför?
– Jag har grävt i mina egna minnen och hittat situationer som den där jag är den sista som ingen vill ha i sitt fotbollslag och så har jag spionerat på barn i min omgivning och hittat sista som jag inte skulle ha kommit att tänka på. Till exempel såg jag en situation på mitt barns dagis där en unge förstörde ett klossbygge just när en annan unge skulle lägga den sista klossen på plats. Hen gjorde det för att leken inte skulle ta slut, så att de skulle börja om från början! Den sista finns med i boken.

Du debuterade för tio år sedan – hur har du utvecklats?
– Jag har utvecklats mycket som bildberättare och så har jag ju tagit ansvar för texten också, blivit författare. Jag har experimenterat mycket med material och stil i de olika böckerna. Den första var lite stel eftersom jag ville få det så fint och perfekt som möjligt, men då tappade jag något av känslan i det lite ofärdiga och skissartade. Barnboksskapande är ett vuxenjobb, det har jag åtminstone lärt mig.