Alla mina sista

Den filosofiska bilderboken behandlar framgångsrikt ett rätt så svårt tema för barnböcker. Det är inte lätt att tala och skriva om känslor som vemod, saknad, längtan, ångest och sorg. Att möta det sista innebär ofta också att möta förändring.

Johanna Björkholm-Kallio, Österbottens Tidning

Vinterns sista smältande snögubbe är en syn de flesta minns, likaså känslan av melankoli då huden ännu är solvarm på sommarlovets sista dag. Dygnets skeden, med natt, soluppgång och -nedgång, samt årstidernas lunk, är några av de tydligaste tecknen på tidens gång. Att reflektera kring dessa förändringar, vilket man gör under läsningen, skapar en förhöjd medvetenhet och känslighet inför när man kanske kan stå inför det sista. Alla mina sista erbjuder en slags förgänglighetsfostran – den inbjuder till att tänka vidare kring livet och döden och tillvaron i stort, vilket både stor och liten kan växa vidare av.

Yasmin Nyqvist, Ny Tid

.

  

Maija Hurme lyckas fint med att både förmedla stämning och bjuda in till samtal utan att boken blir överpedagogisk. […] I samspelet mellan den knappa texten och illustrationernas känslorikedom öppnar boken upp för fri tolkning och diskussion på läsarens – barnets – villkor. Helhetsintrycket blir en vacker och något melankolisk skildring av exakt hur förgängligt livet är – korven ruttnar, svamparna förmultnar i skogen, stjärnor slocknar – men också att livet finns i just de stunderna, de som är flyktiga och ofta hamnar i skuggan av allt som är först. Kvällens sista dans, den sista bullen som vi delar på och den sista gatlampan som slocknar innan en ny dag gryr.

Julie Ebbe, Svenska Yle