Birgitta Boucht
Dånet i ett ensamt öra
Genomskådande och förtätat om ett långt och fantasifullt kvinnoliv
I sitt liv har Tessa, 89 år, passerat många milstolpar och gränser, nu närmar hon sig den sista och delar med sig av sitt livs drömmar, fantasier, hallucinationer, sagor, sorger och ensamhet. Runt hennes sjukhussäng samlas folk: Lillemor som har vaknatt, de vilsegångna bröderna Peter och Klaus, och så alla besök av levande och döda hon väntar på. Vissa människor och åldrar kommer hon särskilt bra ihåg: Lill-Tessa, Tessa 31 och Tessa 50 år då hon fick ett infall och ringde runt till gamla pojkvänner och bad dem komma på besök. Hon gav samma tid åt alla och undvek att berätta att de inte skulle bli ensamma. Snart var soffan full. Hon måste ta fram den största whiskyflaskan för att lätta på stämningen.
Ingen lämnas utanför, vi innesluts alla i hennes med åldern allt mera genomskådande blick, hennes glädje och vrede.
Hon har åldrats under stort motstånd, kämpat med att hålla sig själv på benen. Nu är hon vid slutstationen och tycker inte om det. Hon har inte ont. Hon är inte rädd. Hon är inte ensam, här springer folk av alla de slag hela tiden. Hon försöker bara urskilja vem av dem som är hon. Hon vill gärna samla ihop sig, alla lösa delar. Berättelsen är skriven, men är den fullständig?
Recensioner
Samtidigt som Boucht i Dånet i ett ensamt öra flyger högt och borrar djupt, är hennes projekt än en gång även samhälleligt. Hon synliggör den marginaliserade, skenbart svaga, döende människan.
Och hon väcker frågor om hur vi ska leva, hur vi ska dö och hur vi ska överleva. Allt detta gör hon på ett högst inkännande, underfundigt och övervägande mästerligt sätt!
Maria Wegelius, Svenska YLE
Birgitta Boucht tecknar ett osedvanligt starkt och levande, fängslande och fascinerande kvinnoporträtt i sin nya bok Dånet i ett ensamt öra. Ett av de mest levande jag läst på många år. Det är djupt befriande att inte tvingas läsa om ännu en snäll tant som ler tårögt och är evigt vänlig och tacksam mot sin omgivning.
Crister Enander, Vasabladet
Epilogen har precis som resten av texten, ett stänk av underfundig humor. "Tänk att detta häner också mig. Att jag dör, det hade jag inte väntat mig."
Anne-May Wisén, Österbottens Tidning
Om boken har ett särskilt uppdrag är det att återge värdighet och uppmärksamhet till dem som förlorat dem. Det är ett drama så stort som något. /---/ I de överraskande brottytorna ser man sitt eget liv, sina egna erfarenheter i ny belysning - uppvärderade och viktiga.
Ann-Christine Snickars. ÅU
