Fannys väg

Ulrika Hansson har en skarp psykologisk blick i sin beskrivning av Fannys både psykiska och fysiska irrfärder och förmedlar läsaren en ingående insyn i Fannys kamp med sina smärtsamma minnen: ”Hon försöker skuffa undan det som kryper i henne, allt det som får henne att vilja fly undan sig själv och alla hon känner”. Det finns också ett finurligt dialektalt inslag i romanen som emellanåt får komma fram då Fanny funderar över vad som kunde hända henne: ”Här i byn vet ni vem vi är. Du vet, Olofas båånbååni, no måst vi ta hand om ha”.Ulrika Hansson har skapat en existentiellt laddad roman som tränger djupt in i de personer hon skildrar och för läsaren in i sköra personligheter och ett naturnära landskap som skapar lugn och ro. Elisabeth Nordgren, lysmasken.

net

Social kontroll och inre slitningar i små sammanhang är ett tacksamt ämne, och Ulrika Hansson är skicklig på att beskriva spänningar och spärrar mellan människor – ofta genom en liten detalj, som en blick som söker bekräftelse eller bifall, en suck som träffar snett och singlar ner på golvet eller en tystnad som varar lite för länge. På det hela taget är Fannys väg en berörande studie i en kvinnas kamp för rättvisa och respekt, sanning och konsekvens, förlåtelse och försoning.

Marit Lindqvist, Svenska Yle  

Romanen är kompetent berättad. Det märks att Hansson är journalist till vardags och textproffs. Hon växlar smidigt mellan olika tidsplan. Hon har blick för både miljöer och psykologi och varvar vigt mellan lättsamt och nattsvart och mittemellan.[…] Det är i förhållande till fadern, sonen och skulden som Hansson till sist hittar in under huden. Hon erbjuder en förlösning som är skickligt vag, inte som en cliffhanger direkt, men som livet, öppen för en fortsättning.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

I romanen understryker Hansson mångsidigt de sociala konstellationerna i en by där alla känner alla, vilket förblir ett lås som gör det nästan omöjligt för huvudpersonen att komma in i gemenskapen. Vill man går det också bra att dra paralleller till Fannys väg in i sitt eget jag, med frågor som vem hon var, vem hon är och vem hon vill bli. Ulrika Hanssons säkra språkbehandling finns fortfarande kvar och tillsammans med en ofta oväntad humor bidrar det till en läsupplevelse som är allt annat än stillastående eller tråkig.

Egil Green, Östnyland

Medan jag läser Fannys väg börjar jag tänka på den svenska kultfilmen Jägarna (1996), som – även om den behandlar återvändandet i thrillerns råa form – har en liknande underliggande, men samtidigt mättad, klaustrofobisk stämning som tar sig uttryck i motvilja, misstänksamhet och skälvande sammandrabbningar. Det är inte av en slump tankarna vandrar iväg till filmgenren, för romanen känns överlag filmisk i sin episodiska rytm. Karaktärerna är handlingskraftiga, dialogerna är kvicka och språket är rakt och konkret. I stället för att fastna i pastoralliknande skildringar av livet på landsbygden hoppar handlingen från konfrontation till konfrontation.

Daniel Wickström, Ny Tid

.

  

Varje lite tafatta klapp på ryggen från den åldrande pappan som är ensam kvar, eller Fannys frustration över den mellanmänskliga tystnaden … där känns det äkta. I beskrivningarna av vardagen med små med- och motgångar, städning och samtal med släktingar, är det som att Hansson transkriberat verkligheten. De små stunderna av samförstånd Fanny delar med sin pappa är fina, och när de inte kan mötas bränner det till. Med helt enkla formuleringar skapar Hansson stämningen i föräldrahemmet, och relationen till pappan: ”Hon ser på honom. Så snäll, så fåordig ibland. Hon kunde skrika högt”.

Christa Lundström, Hufvudstadsbladet

I likhet med Ulrika Hanssons prisade debut Jaktlaget (2020), som nominerades till Runebergpriset 2021, är det dynamiken i ett litet samhälle som skärskådas och beskrivs träffsäkert och inkännande i Fannys väg. Hansson gör egentligen ingenting nytt med formen, och gällande innehållet kan man också känna igen vissa element ur andra hemvändarberättelser, men det är någonting med direktheten och drivet i hennes prosa som gör att man som läsare rycks med.

Maria Kallio, Vasabladet

Hennes säkra människogestaltningar blir en påminnelse om att det är fullt möjligt att skriva om folk på landsbygden och locka leenden ur sina läsare utan att skildra dem ur ett ovanifrånperspektiv eller genom ett nostalgiskt skimmer. Replikskiftena är tonsäkra. Särskilt mellan Fanny och en kvinna som lider av demens, Sam och hans morfar och Fanny och hennes barndomskompis Klaus.

Jessica Poikkijoki, Österbottens Tidning