Jungfrustigen

Philip Teir har en språklig begåvning, ett ofta sympatiskt tilltal och en lågmäld humor som dyker upp på sidorna i en roman med fokus på en realistisk återgivning av ett fenomen mitt i tiden: skilsmässa och nyfamilj.

Egil Green, Östnyland

I "Jungfrustigen" märks en tydlig utveckling i författarskapet. Här tycks Teir lita till den inneboende barkraften i berättelsen såväl som till sitt språk. Gestaltningen sitter som en smack, en hel del får ske mellan raderna och den lågmälda vardagsdramatiken innehåller alldeles tillräckligt med nerv och spänning; har behovs inga koketta språkvändningar eller nödtorftigt tillfogade dramaturgiska element. Teir tycks kort sagt ha mognat och hittat hem som författare, och i "Jungfrustigen" blottlägger han med bravur sprickor hos den urbana medelklassen.

Tomi Riitamaa, Nya Åland  

Jungfrustigen är ett gediget hantverk. En väl sammansatt helhet om en skilsmässa. Teir har förstås gjort som alla bra författare i alla tider – grävt där han står och gjort litteratur av sina personliga upplevelser. Man anar genast i början hur det kommer att gå. Att det ofrånkomligen blir separation och att den första tiden som nyfamilj förstås inte blir så rosenskimrande som man hoppas. Ändå fortsätter jag läsa, blad för blad. Vanligtvis är jag en långsam läsare. En roman på 200 sidor, som den här, läser jag gärna på fyra-fem kvällar. Den här slukade jag på en enda kväll. Det är kanske det bästa betyg en bok kan få.

  Thomas Lundin, Arbetarbladet

Precis som i Vinterkriget är Teir mycket bra på att iaktta de små förändringarna under ytan, de där som till slut blir en samlad konsekvens. Han är en lågmäld berättare med blick för de avslöjande detaljerna.

Skildringen av synen på barnuppfostrans detaljer är både rolig och sorglig… Benita Matsson-Eklund, Ålandstidningen

”Jungfrustigen” är Teirs tredje roman, och han avviker inte från sin stilistiska linje. Prosan är nästan rasande lättläst och känslan för detaljer fin.

Patrik Back, Vasabladet

Philip Teir skriver dialog med flyt och ger utrymme för Richards självreflexioner och vånda.

  Henrik Othman, Österbottens tidning

Philip Teir skriver inkännande och insiktsfullt om den vånda som Richard känner inför uppbrottet från det invanda och välkända, om den smärta och sorg som lägger sig som ett lätt frosttäcke över det förflutna, och den valhänta viljan att göra gott och att göra rätt – inte minst för barnens skull.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

Även om familjetematiken och miljöerna är något Jungfrustigen delar med föregångaren Så här upphör världen har den nya romanen en tydligare narrativ linje. I dess flytande prosa finns många fina språkbilder som med småmarkörer fångar och utkristalliserar ögonblick I Helsingforsvardagen.

  Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet  

Texten besitter, trots sin enkelhet, helt klart uppskattade guldkorn – exempelvis Richards tankar efter att ha bekänt sina känslor för Paula: ”Hjärtat bultade hårt och snabbt hela vägen hem, och känslan av att ha gjort någonting fel gav honom inte ångest, tvärtom, det var som om han hade klivit över till andra sidan, där möjligheterna var fler om man bara vidgade perspektivet, om man tillät sig en lite större lins”.

Petter Lobråten, Ålandstidningen

Philip Teir berättar inkännande, gripande och humoristiskt vemodigt om spirande kärlek och den sårbara verkligheten i moderna styvfamiljer.

Lena Kjersén Edman, Västerbottens-Kuriren