Pia Ingström
Känslor äger rum
Liv i hem, stuga och villa
Belönad av Svenska litteratursällskapet 2015
"Hima e hima fast de e rojsigt" säger man på Helsingforsslang. Hur våra hem ser ut och känns är en djupt personlig och intim angelägenhet, här om någonsin ligger skönheten ofta i betraktarens öga. Pia Ingström frågar: Vad är ett hem? Hur blir en bostad ett hem? Det rör sig om att möblera och pynta men "minst lika mycket handlar det om att nöta, rådda och förfula".
Känslor äger rum består av tre essäer, den första heter "Riktiga hem, riktiga liv". Hem finns av många slag: ensamhemmet, kvällshemmet och söndagshemmet. För de flesta av oss är hemmet nästan synonymt med vardag, en arena för familjeliv, kärleksliv, dålighetsliv.
En frånskild pappa berättar om hur hemmet ter sig de veckor han har hand om barnen och de veckor han bor ensam, och Ingström reflekterar: "Föräldraskap är känslor och handling, handlag, handgrepp; en hyfsad makaronilåda eller välstekta köttbullar, det levda köket, råddet som närvaro, äggstanningen som fäster oss vid världen och varandra."
Den andra texten "Avkopplande betungande liv och ideal på finlandssvenska landen" handlar om fritidsboende, stugan, villan, skären, landet. Nu förflyttar vi oss från vardagen till en plats där man kan vara "den människa man önskar vara fast vintern och vardagen hindrar en under största delen av året". Här bygger Ingström på egna erfarenheter och observationer men också på ett innehållsrikt material som Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet har samlat in metervis av finlandssvenskt liv!
I den sista texten "Jag har också bord och stol Ida Salins liv och arv" finns ett riktigt om än ovanligt hem, ett helt hus som från början rymde drömmar om det goda livet i kretsen av familj och vänner men som för sin ägarinna också innebar konflikter och uppslitande gräl. Det hemmet på gränsen mellan stad och land på Drumsö heter idag Villa Salin. Från början hette knapphandlerskan, snörfabrikörskan och kvinnosakskvinnan Ida Salins villa, Solvik torp. Med huset och dess skiftande öden som utgångspunkt har Ingström skrivit en levnadsteckning över en rätt så okänd kvinnlig pionjär vars materiella arv kom att få stor betydelse för den finländska kvinnosaksrörelsen.
Recensioner
Den nya tredelade essäboken är Ingströms allra bästa hittills. Essäerna rör sig i gränslandet mellan det vetenskapliga, populärvetenskapliga och påfallande essäistiska och bygger på ett imponerande primärmaterial som är resultatet av omfattande arkivstudier, egna sensibelt värderade upplevelser och iakttagelser, samt avancerad litteraturteori och filosofi. ...
Ingströms synsätt är format av en djup humanism. ...
Hur förträffliga bokens två övriga delar än är, menar jag att detta stycke kulturhistoria, som behandlar de öden som är förknippade med Villa Salin, där författaren själv bodde som studerande, är fullständigt lysande....
Pia Ingströms bok är årets viktigaste. Som författare är hon karnivor, som kritiker hjärtkirurg, instrumenten är skalpell och peang, tillämpade med yttersta precision. Det är blodigt, men välgörande, och resultatet alltid en formidabel läkningsprocess. Operationen lyckas och patienten överlever, styrkt.
Pia Ahlbäck, Lysmasken
Jag har sällan läst en bok där jag känner mig så hemma som i Pia Ingströms Känslor äger rum. Filosofers hemtankar samt modern hemsforskning ger framställningen både tyngd och lätthet.
Carita Nyström, Vasabladet
Ingström skriver roligt, sorgligt, ärligt. Det här är en bok de flesta av oss kan ha en relation till.
Sofia Torvalds, Kyrkpressen
... Pia Ingström är allmänbildad och rapp, påläst och inkännande. Hon öser ur faktakällor men har inget emot att vädra egna tillkortakommanden.
... Ingström lyckas införliva en oefterhärmlig humor i sina texter. Här skriver en människa med ironisk distans till sig själv och till sitt material. En människa som är bofast även i sitt språk (apropå detta med att ett hem inte bara är en fysisk plats).
Äntligen någon som säger: Att rådda är okej, att städa är också okej. Rentav befriande läsning i inredningsporrens tidevarv.
Nina Dahlbäck, Hufvudstadsbladet
