Mikael Crawford
Lotto
En roadtrip från Östnyland till Helsingfors
-Vet du, sade Daisy. Den här kvällen behöver något speciellt. Något vi aldrig ens har tänkt oss att göra förut. Och jag har en idé.
Emma tittade på Daisy. Hon visste att krafter som hon varken ville eller kunde stoppa nu hade satts i rörelse.
Egentligen skulle väl Mattis helst ha stannat hemma. Men har man ärvt en lottokupong måste den lösas ut, så är det bara. Den östnyländska skärgården får sköta sig själv en stund, för nu hägrar storstaden.
Varje Don Quijote behöver sin Sancho Panza, och som följeslagare får Mattis mångsysslaren Bock, som kanske inte är smartast i byn, och inte mest vältalig heller, men som å andra sidan ja, han är i varje fall tyst ibland. Det kan däremot inte sägas om Hakala, som erbjuder de två lycksökarna skjuts till stan i sin vita skåpbil. Sedan är det bara att marschera in på lottokontoret med kupongen, och det kan väl inte vara så svårt. Eller?
Mikael Crawfords nya roman är en lika underhållande som överraskande skröna. Mattis väg korsas av bland annat den nyligen frånskilda Emma och hennes radarpar Daisy, traktorförsäljaren Sammy, samt ett gäng konspirationsteoretiker. I bakgrunden lurar även en elefant, som oinbjuden flyttat in i Emmas sovrum.
Recensioner
Bokens behållning är författarens behandling av språket. De ofta fyndiga formuleringarna och filosofiska nedslagen sitter bra. Ibland måste man bara skratta högt.
Egil Green, Östnyland
[...] Hans personbeskrivningar känns också på pricken, "och en mångsysslare med specialinriktning på att slå dank". [...] Precis som i Den dansande ryssen är det gediget hantverk Crawford levererar och underhållningsfaktorn är hög.
Henrik Othman, Österbottens Tidning
Stilistiskt är Crawford både innovativ och säker. Han vrider och vänder på språket, och bilderna är kreativa och dråpliga, som i denna liknelse: All toxisk maskulinitet rann av honom som duvskiten rinner av nationalskalden J.L. Runebergs staty då höstregnen kommer. Lotto är inte bara en roman med en humoristisk blick på stereotyper och kulturkrockar. Det är också, eller framför allt, en roman om att åldras. Karaktärerna, som alla befinner sig i medelåldern, konfronteras med åldrandets materiella villkor i form av rynkor och valkar, men också med åldrandet som en underliggande känsla av att allt inte blev som man tänkt, att allt bra redan hänt en och att man därför ställer sig själv frågan: är detta allt livet har att erbjuda? I Lotto blir denna obönhörlighet en dans mellan det komiska och tragiska.
Daniel Wickström, Ny Tid
