Theo

Mathias Rosenlund har skapat en trovärdig storstadstonåring, även språkmässigt. […] Författaren har undvikit stere­otyperna och klichéerna, Theo är ingen loser. Han är begåvad och duktig i skolan och trots då­ligt självförtroende och en käns­la av osynlighet, vågar han känna på djupet.En av de bästa passagerna finns i slutet av boken och det är när Theo inser att mamman inte kommer att lämna styvpappan, fastän hon be­dyrat att den här gången ska det verkligen ske. Det gör ont att läsa, Theos och mammans besvikelse och hopplös­het färgar av sig på läsaren.

Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning

Rosenlund är skicklig på dialog. Han har koll på ungdomen, på koderna, märkena, musiken, hur hipster man ska vara, vad som är en cool t-skjorta och att vinylerna gjort comeback. Också Theos familj är dessvärre trovärdig, trots att Verner är rent karikerad i sin äcklighet och mamman alldeles blodlös i sin uppgivenhet. […] Rosenlund vågar gräva i det känsliga, privata och pinsamma, som vi helst inte låtsas om, men ändå måste handskas med. Theo är nyttig läsning, särskilt för den som är ung eller har unga i sin närhet.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Rosenlund lyckas med varsam hand ta sig an skammen och be­roendet utan att bli moraliserande. Dessa ämnen som är så svåra att tala om blir snarare humana och all­mänmänskliga i och med att de ut­gör faktum som Theo måste för­hålla sig till och utforska. De blir helt enkelt mänskliga förutsättningar bland andra.

Daniel Wickström, Vasabladet

Det som istället stiger fram som i min mening bokens främsta lyskraft är gestaltningen av tonårskillen Theo, hans känslor och tankar, och framförallt relationerna med nära vännerna Johan och Fleming. Dynamiken pojkarna emellan är full av skärpa och känslighet, med utrymme för såväl missförstånd och ilska (som de tacklar bättre än romanens vuxna verkar tackla sina konflikter) som innerliga samtal. Det är sällan jag i Svenskfinland, eller i litteraturen överlag, stött på liknande pojkvänskaper. Det är skildringen av dem, snarare än porrtematiken, som gör Theo till en verkligt läsvärd bok.

Kaneli Johansson, Ny Tid

Jag tycker det finaste i boken är hur Rosenlund beskriver Theos vänskap med vännerna Johan och Fleming. Glöm de trötta klichéerna om grabbighet, om pojkars okomplicerade kamratskap eller nojsiga brist på emotionell intelligens i motsats till flickors subtila ränker. Här möter vi tre moderna unga män med mera öppen känslointelligent mjukhet än tillkämpad stereotyp maskulinitet, i komplexa relationer där känslomässig närhet och aversion växlar – och är möjliga att sätta ord på, inte bara agera ut.

Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

.