Mini-intervju med författaren Ulrika Hansson om romanen Fannys väg

Mini-intervju med författaren Ulrika Hansson om romanen Fannys väg

Fannys väg handlar om det outtalade i människorelationer, det tysta som behöver ut, men som förträngs alltför länge. Det här är ett tema Ulrika Hansson också skrev om i sin debut Jaktlaget.

Hur är det att skriva och sätta ord på det undvikande?

– Det vi människor undviker är ofta det smärtsamma, skamfyllda och genanta, därför är det så spännande att skriva om det. Jag iakttar, ofta omedvetet, min omgivning och försöker sedan gestalta de där situationerna när folk tiger om något: den där nanosekunden av tystnad, de korsade armarna över bröstet, bytet av samtalsämne. Vi människor kan vara så älskvärt klumpiga i vår kommunikation och i våra försök att skydda oss själva.

Du har själv återvänt till dina hemtrakter efter många år i Helsingfors, precis som Fanny i boken – hur hänger det här ihop?

– Drömmen om att flytta tillbaka till Österbotten har levt länge, kanske det därför föll sig naturligt att skriva om att återvända. Att redigeringen av Fannys väg sammanföll med min egen flytt var tursamt, då kunde jag enklare levandegöra en del av det som för mig symboliserar mina hemtrakter: kornåkrar och plastbalar, humor och tystlåtenhet, skog och röjsågar.

Man pratar om ”den svåra andra boken”, är det en myt eller sant?

– För mig är det i allra högsta grad sant. Att skriva var roligt (det är det nästan alltid), men det som följt nu efteråt av redigering, tvivel och självkritik har varit som att ta sig fram över ett kalhygge i finskor. Som glad debutant hade jag inget att förlora. Nu är jag betydligt mer ängslig, trots att jag påminner mig om att det är slöseri med värdefull tid att ta sig själv eller det man gör på för stort allvar.