Ta en tjuvtitt på Pärlfiskaren

I oktober i fjol vann Karin Erlandsson första pris med barnromanen Pärlfiskaren i Schildts & Söderströms skrivtävling ”Berättelsen är bäst!”. Vi planerar att ge ut boken med svartvita illustrationer och letar nu efter en illustratör.
Här får du läsa ett stycke ur boken. När inspirationen slagit till, skicka in 1-3 illustrationer senast 5.2 till Jonna Brander, redaktör med särskilt ansvar för barn- och ungdomslitteratur, jonna.brander@sets.fi
Ifall vi hittar vår illustratör bland bidragen, sluter vi ett avtal om samarbete. Det slutgiltiga uppdraget omfattar både illustrationer och omslagsbild. Ersättning enligt branschpraxis.

 

I djupet

Om någon frågar varför jag är den bästa pärlfiskaren, är svaret det här:
Jag är bäst för att jag vill ha pärlorna själv. De andra ser pärlorna som kor man kan sälja på marknaden eller ull som kan bli kläder, som något som gör en rik eller åtminstone hjälper en att skaffa mat på bordet. Jag är ute efter pärlorna.
Inte för min egen skull, givetvis inte. Som de andra säljer jag pärlorna till uppköparna från huvudstaden, men innan dess är de mina, bara mina. Då kan jag se pärlans färg spegla sig i vattnet och känna den starka pärlemoren mot min hand.
Pärlfiskare har ingen nytta av pärlor, de används av folket kring drottningens hov. Vi sparar på sin höjd någon enstaka pärla som bytesvara för framtiden. Det är vår roll att hitta pärlorna, och drottningens uppgift att använda dem.
Men innan dess tänker jag på dem som mina.
Medan jag sjunker i det turkosblå vattnet känner jag värmen som sprider sig i bröstet. Snart är jag där, snart är jag hos pärlorna. Fiskarna noterar mig inte, för dem är jag bara en sten som kastats i djupet.
Pärlorna får havsbottnen att se ut som en regnbåge. De vita pärlorna plockar upp färger från de andra pärlorna och kan skifta i tusen nyanser. De vita pärlorna är mina favoriter, men de röda ger bäst betalt.
Under vinterhalvåret får ingen fiska pärlor. Drottningen har bestämt att pärlorna måste få tid att växa och bli fler. Varje gång jag på hösten för sista gången stiger upp ur vattnet svider det i mig, och det slutar inte svida förrän jag gör sommarens första dykning.
Det gör ingenting att vi pärlfiskare inte kan behålla pärlorna själva, att de fraktas till huvudstaden och blir delar av damernas smycken och gatuinfattningar längs drottningens allé.
Den stund jag hittar pärlorna är de mina, det räcker.
Det sägs att drottningens allé är två mil och att hon istället för kullerstenar har låtit lägga pärlor längs vägen. Det måste vara en otrolig syn, men ändå, tänker jag när jag når bottnen, kan drottningens allé aldrig mäta sig mot havsbottnen i den södra regionen.
Pärlorna ligger utspridda vart jag än ser. Några har sjunkit ner i sanden, andra ligger ovanpå varandra och en del ligger ensamma på kuddar av sjögräs och alger.
En stor grön pärla ligger rakt framför mina fötter och jag plockar upp den och sätter den i ränseln i bältet. Pärlan är lika stor som min handflata och känns precis som den ska: hal yta och hård som sten inuti. Inget kan krossa en pärla.
Värmen i bröstet sprider sig till mina ben och min arm, jag är hemma, det är här jag ska vara. I havet, under ytan.
Jag behöver inte ta många steg för att plocka ränseln full. När den inte går att stänga, sparkar jag mig upp till ytan.
Marko ser bubblorna på ytan och har lådan klar vid relingen. Jag slänger upp ränseln och andas ut medan Marko tömmer pärlorna i lådan.
Fler båtar har ankrat runtomkring oss men alla är på behörigt avstånd. Vi respekterar varandras revir och håller våra bästa platser hemliga, precis som vi i norr håller tyst om de bästa platserna där man kan hitta svamp.
Efter bara ett par dykningar är lådan nästan full och jag nickar åt Marko att jag ska göra ett sista dyk, griper tag i ränseln och sjunker neråt.
På ett rev med blå alger har jag sett flera stora röda pärlor. Just den här nyansen av rött är ovanlig och jag vet att jag kan få ett bra pris för dem.
Jag sparkar några kraftiga tag med benen, men när jag sträcker fram handen märker jag en skugga ovanför mig. De ljusgröna algerna har blivit svarta och de röda pärlorna har fått en mörkare nyans. Jag stelnar till, för jag vet genast vad det är.
Roshajen har fått sitt namn för att nosen liknar en hopknycklad ros. Mitt bland kronbladen finns munnen med de vassa tänderna, som rostaggar. De kan slita av en kroppsdel på några sekunder. Jag vet, för det var en roshaj som tog min arm.

Ur Pärlfiskaren av Karin Erlandsson. Boken utkommer hösten 2017.