De sista entusiasterna

Luther har ett utpräglat sinne för det subversiva i vår fysiska miljö, för det som lika snabbt som effektivt slår ut och detroniserar mänsklig överhöghet. Hon riktar udden mot föreställningen om den autonoma människan, en föreställning som inte minst har odlats av den moderna medicinen, och ställer den på huvudet. Samtidigt hugger Luther friskt i riktning statsmakt, ministerium och universitetsledning.

  Pia Maria Ahlbäck, Kiiltomato

När man läser författaren och biologen Annika Luthers fjolårsroman De sista entusiasterna är det som om författaren kunnat ana sig till vad som skulle hända i Finland (och resten av världen) under denna vår.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

De sista entusiasterna är en dramatisk och lite makaber bok som handlar om en pandemi som stänger både skolor och daghem och som skördar massvis med offer. Bokens hjältar är forskare som arbetar ihärdigt för att hitta ett botemedel allt medan deras arbetsomständigheter blir allt sämre.

Heidi Finnilä, Svenska Yle

Satiren är en av romanens grunddrag och ofta en styrka. Glimten i berättarens öga är skarp men också varm, och Luther står för en mängd träffsäkra språkliga bilder och replikskiften, särskilt i koppling till barngestalter.

Julia Tidigs, Hufvudstadsbladet  

De sista entusiasterna är också smårolig. Jag ler ofta, lär mig massor och får nya metaforer att lägga på minnet, till exempel den här: ”Glöm inte att ta upp Botox. Det går hem. Vilken idé att utplåna rynkor genom att förlama halva ansiktet. Som att bränna hela huset för att bli av med ett getingbo …”.

Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning

Marius, Helmi och Amir är en sympatisk trio, och deras räddningsaktion ett intressant skitgöra – bokstavligen.

Freja Rudels, Ny tid