Inte utan min mamma

Böcker, Beckis, Istanbul och Karelen Vad ska den handla om? frågade en bekant som hört att jag skrev en bok. Om böcker, Beckomberga, Istanbul och min mamma, svarade jag. Allt viktigt i mitt liv utom barnen och Miki.

Pia Ingström tar sats från ”urläsningens njutning” under barndomen och tonårstiden. Askungen, Kulla-Gulla, Anne på Grönkulla och Esther i Glaskupan av Sylvia Plath erbjuder i tur och ordning rollmodeller och identifikation.

Efter skolan i slutet av 1970-talet sommarjobbar Ingström, som så många studerande från Finland, på Beckomberga mentalsjukhus på avdelningen ”Stora mans”. Här upptäcker hon bland annat att det är både trevligt och tillfredsställande att skura toaletter och handskas med manliga kroniker.

Inte utan min mamma handlar också om viktiga vänskaper, om resor, om att studera turkiska i Istanbul och berusas av sublim skönhet och dystert förfall.

Som en röd tråd genom Ingströms träffsäkra, humoris­tiska och i djupaste mening kloka prosa löper saknaden efter mamma och en insikt om att svaret på frågan vem är jag? inne­håller frågan vem var mamma? För att ta reda på det återvänder Ingström till rötterna, till en mamma och tre morbröder på var sin klassresa, med start i Karelen, på 1950-, 60- och 70-talet – om dem handlar bokens sista kapitel.

Vad gör man när mamma dör? Man letar efter hennes spår i världen, sorterar hennes kvarlåtenskap, läser hennes dag­böcker och kontoutdrag och receptsamlingar.

Man tar vara på sin mormors hemska bruna ylle-strump­byxor som mamma sytt om till långkalsonger och sparat på i 20 år sen mormor dog, och gömmer dem längst bak i sitt eget skåp tillsammans med andra talismaner (barnens ba­byplagg). Vare sig man vill det eller inte, ordnar sig allt man gjort för att frigöra sig från mamma och skapa den där egna världen – läst litteratur, gått i gruppterapi, jobbat i vården, rest till Istanbul – i ett mönster kring henne.
Utkom på finska på Schildts och i Sverige på Nordstedts.