Klåda

Genom sin konsekventa gestaltning av fett hopflätat med begärs- och maktordningar för Strömberg in markant senmoderna drag i sin roman. I en tid som manar till acceleration och upptrappning finns en genomgripande längtan efter deceleration, inbromsning. Fettet, som det skildras av Strömberg, utgör en inbromsning. Återkommande kommenterar Rebecka hur hon fetmar och hur fettet ger upphov till klåda.  Mia Österlund, kiiltomato.

net

Man kan låta sig hänföras av enskilda genialiska textavsnitt som är fyllda av stundens närvaro. De fåordiga exakta dialogerna skapar autenticitet och målar fram person- och miljöbeskrivningar som på pricken fångar vardagslivets lite triviala samtal och stunder. Här är igenkänningsfaktorn hög och karaktärerna kan i den här omedelbara formen lätt appliceras på människor och samtal som envar har upplevt i sina vardagsliv.

Camilla Lindberg, Ny tid  

Strömbergs bravur är kammardramat, hon föredrar förtätningen, formanpassningen. Inom dessa ramar får så både begär, kroppar och intrig svälla. Mia Österlund, Kiiltomato.

net

Strömberg har skrivit en enastående, klaustrofobisk bok om kroppsförhållande, utbrändhet, psykisk ohälsa och en sårig mor-dotter-relation.

Linda Skugge, ICA Kuriren

Ellen Strömberg utforskar kroppslighet när det förvandlas till äcklighet. Kroppen förändras, huden varar sig, svider och luktar. Det fysiska obehaget, klådan, håller samman berättelsen.

Christa Lundström, Hufvudstadsbladet

Den egna kroppen och förhållandet till den, går även som en stark ådra genom hela romanen.

Lotta Green, Svenska Yle

Boken byggs upp på ett genialiskt sätt  som  gör  att  man  som  läsare  bara vill ha mer och mer. Känslorna fördjupas och tankarna utvecklar sig.Det finns inte en enda tråkig strof i boken utan allt har betydelse. Det är svårt att skriva kort och kraftigt, men Strömberg lyckas med det. Hela boken är som en plötslig och väl inprickad käftsmäll. Allt som behövs sägs – men inte en rad överflödigt dravel finns med.

Lisa Lindell, Österbottens tidning  

Romanen är en riktig bladvändare med ett starkt driv. Man kan inte lägga den ifrån sig, precis som ett klassiskt mysterium. Men det här är inte någon deckare, utan en djupdykning i psykets mörka sidor. Texten är både obehaglig, vacker och plågsam. […] Den här läsaren golvades av ”Klåda”. Och jag tycker att man anar början på ett stort författarskap.

Jenny Wiik, Åbo Underrättelser