Min farmors nerver

Det är oavbrutet givande att vistas med Ingström i hennes tankevärld vare sig det är i tillbakablickar och genomlysningar av krigs- och efterkrigstida umbäranden och uppbyggnad av sönderrivna familjer under knappa förhållanden eller nuets nöd: att inte förmå dämpa begäret att få umgås med de unga vuxna sönerna, att inte stå ut med att bli bortvald. Sådant sårigt petar Ingström gärna i. […] Det hon delger läsaren kommer inte lättvindigt. Det är nogsamt övervägt och formulerat med all den precision hon kan uppbåda. Ingström viker inte undan. Mia Österlund, Lysmasken.

net

I Min farmors nerver får frågorna djupna. I den mån de är bekanta är det inte frågan om upprepningar utan om återkomster. I den nya boken tillåter sig Ingström att kretsa kring det som upptar henne. Hon bejakar det med ålderns rätt och mognadens mod. […] Ingström skriver nyktert och klarsynt, också om det allra snårigaste och oresonliga. Hon har en förmåga att kalibrera distansen till sina motiv på ett sätt som maximerar synligheten. Hon skriver personligt, relaterar till sig själv, men utan att skymma.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Ingström utforskar något av det här på ett mycket personligt plan i bokens essäer när hon berättar om den terapi hon behöver för att uthärda separationen från sina vuxna och högst kapabla barn. En annan av essäerna handlar om att återupptäcka sitt barndomslandskap, sextiotalsförorten Gårdsbacka i östra Helsingfors. Mest personligt blir det kanske i de delar av boken som behandlar Ingströms farmor liksom den komplicerade relationen till Ingströms pappa. Essäerna berör farmoderns återkommande depressioner och separationen under krigsåren då Ingströms pappa levde i Sverige som krigsbarn.

Jimmy Österbacka, Österbottens Tidning