Motborgare

Stunderna av lycka är glest strödda gläntor i en mörk skog av ångest, fylla och baksmälla. Det ljus som gör att skogen ändå är fullt genomtränglig och njutbar är humorn. Gabrielsson är riktigt rolig, jämlikt på egen och andras bekostnad:

”Tuppar måste vara tamdjurens motsvarighet till hockeykillar. Komplett tystnad, intensiva skrik, inget register däremellan. Ändå stor reproduktiv framgång. Fascinerande.”

Det behöver knappast påpekas att Gabrielsson inte är tupp. Han hatar tuppar. Ändå kan jag inte låta bli att läsa ”Motborgare” som en vriden vänster i en manlig tuppfight. Boken är inte lika monumental som pappa Donners självbespegling ”Mammuten”, men med sina drygt 300 sidor gör den ett gott jobb med att breda ut Gabrielssons icke-prestationer och låta hans tvivelaktiga existens ta kulturmannamässig plats i hela sin onyttiga prydnad.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Författaren har otvivelaktigt sinne för humor och självkritik och han har faderns fallenhet för att skriva bra. Texten flyter.

Egil Green, Östnyland

På klassiskt underhållningsromanvis frågar sig läsaren genomgående sådant som: kommer vår hjälte att klara av nattvaksjobbet. Kommer han att hålla sina löften om att sluta supa (nej, det tror nog varken han eller vi på – egentligen). Kommer denna handfallna stackars människa att få sin examen. Kommer han att hitta Gud, kärleken, en anledning till att leva. Mitt i det vardagligt banala och dagboksmörka bär också Gabrielsson på ett smittande gott humör och en humor i svärtan.

Andreas Holmström, Ny Tid

Gabrielsson räds inte att blotta sin ömklighet. Han badar i en salig blandning av självinsikt, självförakt och självironi. Mestadels är "Motborgare" dessutom givande läsning som kittlar och bränner. Det som först framstår som en ofiltrerad svada är en skickligt formulerad analys av människovarat.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Boken lever på det svängiga, påhittiga språket. Det är kul skrivet. Ofta nattsvart, med drastisk humor och pinsamma erkännanden om egna tillkortakommanden. Men också glimtar av ömhet och kärlek, kryddat med absurda oneliners som man stryker under och läser högt.

David Björklund, BTJ

Gabrielsson odlar solrosor, cyklar med bar överkropp så det står härliga till, dricker öl och äter mycket snabbmat, men när han slår på stort formulerar han sig så här elegant: ”Jag beställde efter huvudrätten in banana split, kaffe och cointreau. Kaffet, grädden, glassen, chokladsåsen och spriten förenade sig i munnen som en tillfälligt helt friktionsfri, ömsint och endorfinstinn polyamorös relation.

” Yvonne Granqvist Schultz, Österbottens Tidning

…samtidigt måste det också sägas att texten ger uttryck för överraskande liknelser, iakttagelser och reflektioner som är fångade med språklig exakthet, lakonisk humor och inte minst välbehövlig självdistans och självinsikt:

”Var och en måste få känna sig bra på något. Jag är bra på att falla och springa undan.

” Marit Lindqvist, Svenska Yle

En del av läsvärdet kommer sig av att Gabrielsson ”kan skriva” – en färdighet som är svår att definiera men som läsaren snabbt inser och tar till sig. Gabrielsson har stilkänsla och humor och han är både rå och öm mot den figur vi ser ta sig fram på raderna. Dagboksprosa är dessutom en genre med stor charmpotential, den lägger sig ofta vänligt nära lä-saren, blandar konkret och abstrakt, mumlar vardagsförtroligt och frestar med inblickar i introspektiv intimitet.

Pia Ingström, Hufvudstadsbladet