Martina Moliis-Mellberg inför pride

Vi bad Martina Moliis-Mellberg att skriva en dikt om pride

jag tänker mkt på min uppväxt mina tonår
hur det har satt sig i kroppen ett decennium
av att hoppas att det inte ska synas att det
inte ska vara sant snälla låt det inte vara
sant och hur det kanske är värre än allt som
kom sen allt det som orsakade så mycket
mer akut smärta och sorg och jag är okej nu
jag tror jag är okej och jag är ärligt talat
lättad över att vara gay vilken jävla vinstlott
tycker nästan synd om alla andra men vissa
erfarenheter kommer man inte ifrån dom
sjunker ner i skelettet och lägger sig där
mellan hjärtljud och andning och min
psykolog säger här finns paralleller till att
du fortfarande går runt med rädslan för att
bli avslöjad hela tiden fast det handlar om
annat nu att inte räcka till att inte vara smart
att inte vara värd att älska och jag gråter för
jag gråter alltid och jag säger jag är så trött
på regnbågen och allt det skrikiga samma
sak varje juni where are all the quiet gays
som hannah gadsby undrade kan vi få en
egen parad nej demonstration nej får vi
stanna hemma eller bara ta en öl nånstans
och kanske det är internaliserad homofobi
och kanske det är skam och kanske det är
allt som tigits ihjäl kanske bor det en liten
dyke i mig som längtar efter ansiktsmålning
och den där flaggan alltid den där flaggan
eller så är det kommersialiseringen och
signalpolitiken och en genuin aversion mot
mångfärgat sådär som vissa avskyr fåglar
vem vet det är fucked up oavsett att behöva
gå ut på gatan och hävda sin rätt och
regnbågen ett optiskt fenomen en reva i
himlen bron mellan dödsriket och jorden
vad ska den säga om mig att jag är trött och
queer en skör charmör att min sexualitet är
cate blanchett in a suit ja finns det en flagga
specifikt för det så kan jag väl tänka på
saken men jag lovar ingenting nej jag lovar
fan ingenting

martina moliis-mellberg