Den stora blondinens sista sommar

Den stora blondinens sista sommar är en berättelse om minnen och tillkortakommanden i ett slags förlustens landskap, men där samtidigt ett visst ljus och en sparsmakad humor kittar ihop romanen till en välfungerande helhet. Dels känner man igen sig, dels känns det befriande att dra på mun åt ungdomens fadäser så här i efterskott.

Egil Green, Östnyland

Den fåordiga och vänliga Virtanen är en fint utmejslad karaktär, som sakta och säkert blottar nyanserna på den den själsliga paletten. […] I bok efter bok låter Peter Sandström sin åldrande, melankoliska, allt tunnhårigare och stundvis taffliga huvudperson bege sig på utflykter i både då- och nutid. Motsvarande utflykter som många av oss säkert funderat på att göra, men som de allra flesta låter bli att förverkliga. Peter Sandström behärskar sitt berättarkoncept på ett imponerande sätt.

Patrik Back, Vasabladet

Egentligen är det riktigt kletiga ingredienser Sandström rör sig med. Det är obesvarad kärlek. Grusade drömmar. Verklighetens hårda klang mot sköra, sköra drömmar. Men humorn, självironin och Kaurismäki-blicken för det absurda tar honom förbi även de mest melodramatiska flugpappren.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Sommaren 1983 jobbar berättarjaget som fönstertvättare tillsammans med en äldre man som heter Virtanen. En dag konstaterar Virtanen att jaget luktar sorg. Sorg är också den mollstämda grundton som ljuder genom hela berättelsen - den övergivnes och översiggivnes sorg, men också sorgen över den barndomstid som flytt och de vuxna barnens flykt ur boet, samt sorgen över att tvingas ta farväl av ett älskat barndomshem. Peter Sandström må köra i gamla hjulspår, men eftersom han är en hejare på att ratta bilen hänger man mer än gärna med på en åktur.

Marit Lindqvist, Svenska Yle  

Sandströms romaner och noveller präglas av en sällsam blandning av lössläppt stillhet och kontrollerad galenskap. Allt är i någon mån förutsägbart, men ingenting är som man tror. […] Samtidigt finns där en grundmurad respekt, som faktiskt präglar Sandströms sätt att skriva om alla människor, må de vara bristfälliga eller förunderliga, som nästan kunde kallas Sandström-klockans motor.

Ylva Perera, Hufvudstadsbladet

.