Peter Sandström
Laudatur
Roman
Runebergspriset 2017
Melankolisk kärlek och svidande svek i mästerlig berättelse
Peter, författare i femtioårsåldern, sitter hemma i Åbo och väntar på sin fru Zebra. Också Zebra är i femtioårsåldern, akademiskt framgångsrik och gravid. Hon är nästan alltid borta på akademin, med vänner och har inte plats för håglöshet i sitt liv. Sina två tonårsbarn stöter Peter ibland ihop med på gatan.
Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gången syn på sina föräldrar som vuxna, självständiga människor i ett komplicerat äktenskap. Varje morgon plockade far, som var trädgårdsmästare, en ros till mor och lämnade den flytande i en skål. Det var beviset på hans verbalt haltande kärlek.
Någon ros i en skål har Peter aldrig åstadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?
Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur återkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche från 2014: att vara vuxen med åldrande föräldrar, att stå ut med kärleken, och att leva som satellit i kärnfamilj.
Recensioner
Peter Sandströms huvudperson besitter en stor och detaljerad kunskap om sin familj, en osynlig uppmärksamhet som väldigt mycket liknar kärlek./---/Med Laudatur öppnar Peter Sandström för ett än större siktdjup i sin mångtydiga, mångskiktade litterära värld.
Anna-Lina Brunell, Hufvudstadsbladet
Överhuvudtaget skriver Sandström en njutbar och välbalanserad prosa. /---/...och lyckas till exempel göra romanen underhållande och sorgset tänkvärd, utan att de båda sidorna bryter sig mot varandra.
Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser
I Laudatur söker den medelålders mannen sin position i livet dels genom att minnas, dels genom att orientera sig i nuet. Det finns inga rätta svar, det är ingen rak väg aatt gå, men Peter Sandström gör det till skön läsning att ta reda på. Det finns inga oviktiga ord i hans sparsmakade, vackra prosa. Han plockar utan möda upp små detaljer i omgivningen, han förädlar dem och får dem att växa i omfång.
Petra Lind, Östnyland
Författaren Peter Sandström har ett språk som det lyser om. Han fångar stämningar genom liknelser och associationer. Det är ett lite ålderdomligt och exakt sätt att skildra livets olika nyanser, skiftningar och rubbningar. Resultatet är en text som ska läsas långsamt, njutningsfullt.
Och titeln, Laudatur? [...] är definitivt det rätta betyget för romanen Laudatur. Läs den!
Anna Dönsberg, Svenska YLE
[] läsningen är njutbar prosa från den första utkristalliserade meningen till den sista. [] Peter Sandström skildrar tidens flykt, meningslösheten och varandets olidliga och ofrånkomliga förgänglighet med kärlek, värme och en öppenhet som det är svårt att värja sig mot.
Camilla Lindberg, Västra Nyland
Sandström är en skönlitteraturens kaosteoretiker.
Jag skulle jämföra Peter Sandström med Karl Ove Knausgård om inte Jukka Koskelainen redan hade gjort det i sin recension av Valkea kuulas (Helsingin Sanomat 8.10.2014).
Också känslan för form hindrar jämförelsen. Sandström har den, Knausgård har den inte.
Antti Majander, Helsingin Sanomat
Laudatur nominerades till Finlandiapriset 2016
I Peter Sandströms roman möter vi ett persongalleri som liknar det i Transparente blanche, som utkom för två år sedan. Personernas bakgrund är ändå annorlunda på ett spännande sätt.
Peter fyller och tömmer tvättmaskinen och önskar att hans fru skall återvända hem. Utöver nutidsplanet upplever vi en augustivecka i Nykarleby 1988. Far ska snart gå i pension, det är en märklig tid, och under en kort period talar far inte dialekt utan endast högspråket.
Sandströms språk är transparent, filosofiskt och varmt.
Juryns motivering
Laudatur nominerades till Runebergspriset 2017
Urvalsjuryns motivering:
I Peter Sandströms (f. 1963) fiktiva värld är männen inte så bekväma i sina maskuliniteter. I Laudatur har huvudpersonen som medelålders familjefar accepterat sin plats i livet och hemmet inte för långt från tvättmaskinen just när resten av familjen är beredd att gå vidare. Medan han väntar på att någon ändå skall komma tillbaka minns ha en ungdomssommar när hans far skulle lära honom skjuta fast ingen egentligen ville det, och mor slog far med en gräfta i huvudet. På ett språk som är både känsligt och konkret ringar Sandström in sina personers rörande egenart och underliga förehavanden, ofta i ett österbottniskt landskap som är realistiskt och ibland också lite surrealistiskt och kusligt.
