Marianne Backlén
Jag gungar i högsta grenen
En familjesaga från 1900-talet
Någonstans ringer kyrkklockorna, är det i Ukkisjön i Kangasala? Ringer de in det nya seklet, som ska bli det skönaste hittills? Den 13-åriga Ruth och hennes bror Bertel räknar de sista sekunderna av 1899.
»Tankarna äro bittert kloka och skarpa.» Så recenserar litteraturkritikern och Runebergsforskaren Ruth Hedvall Edith Södergrans debutsamling och får på hösten 1917 ett oväntat besök av skaldinnan. Vid samma tid arbetar brodern Bertel som kommunalläkare i Kuusamo. Bakom den ryska gränsen åker de första tågen från S:t Petersburg till Murmansk, fulla med soldater på väg till västfronten. Bland dem finns den unga ryska soldaten Niki.
Nikis barnbarn Maria är tonåring på 1960-talet och skriver på sin pappa Theos östtyska skrivmaskin. Hon reser i tiden och söker upp sin mors släkting Ruth Hedvall.
Jag gungar i högsta grenen är en familjesaga, en berättelse om framtidens skugga och ödets ironi. Den skildrar tyska pansarkolonner som avancerar på den ukrainska stäppen, balttyskarnas påtvingade omflyttning på hösten 1939 och februaribombardemanget i Helsingfors 1944.
Marianne Backlén rör sig i tid och rum och hennes sätt att kombinera fiktion och verklighet gör Jag gungar i högsta grenen till en spännande och modern historisk roman.
Recensioner
Jag gungar i högsta grenen är en familjeroman som iscensätter en osannolik och ändå verklighetsgrundad mångkulturalism. Boken för läsaren rätt in i Europas krigspinade 1900-tal och har utlöpare till Vietnamkriget och det tidiga 2000-talets internationell konflikter.
Tuva Korsström, Hufvudstadsbladet
Släktroman med värme och magi. Man rör sig från överklassmiljö i S:t Petersburg till ett utsatt emigrantliv i Helsingfors och idylliska somrar i Vasa skärgård, från drömmen om fred till andra världkrigets trauma. /---/ Levande och döda möts hos Marianne Backlén. Varsamt skriver hon fram dem ur en hotande glömska, och emellanåt överskrids tidens och rummets gränser i bilder med drag av dröm och magi.
Gustaf Widén, Vasabladet
Musiken spelar en viktig roll i Marianne Backléns nya roman. Också titeln är en musikhänvisning Jag gungar i högsta grenen. Så brukar man kalla sången som egentligen heter En sommardag i Kangasala. Stämningen överensstämmer med projektet. Man höjer sig över tid och rum, drabbas av ett slags historiskt betingad melankoli i en pendelrörelse: sorgen över vad omständigheterna gör med människorna blandas med glädjen över att ha fått möta dem.
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
