Takläggarna

Det är en konstfull sammanfattning av spänningarna i trilogibygget. Men jag tänker hoppfullt att det lika väl kan vara upptakten till en ny historia. Roffe vars vilda berättelser Erik ska valla i mål låter nästan mer som en början än som ett slut. Berättelsens vallhund är både bild och kropp. Såsom kistan, rummen och taket är både bilder och fysisk konkretion. Läkt för läkt, panna, för panna, lägger Åsbacka locket på. Noga tecknar han jobbet. Hur det utförs. Vem som kan hantverket, vem som stretar på, vem som helst smiter undan och vad handlaget säger om människan. Åsbacka kan arbetets språk. Han kan litteraturens språk. Och han vet hur de talar till varandra.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser  

Robert Åsbacka fortsätter även i sista delen av sin trilogi att leverera en underhållande och känslig samtidssatir. Det finns vissa likheter i stilen med Ulf Lundells författarskap, när det kommer till ton och språk. Men Åsbacka har en ännu mer underfundigt laddad lågmäld lyhördhet för underströmmarna i den tid vi lever i nu.

Helhetsbetyg: 4 (mycket bra) Henric Ahlgren, BTJ

Robert Åsbacka är otvivelaktigt en av våra största nutidsskildrare. Han har en förmåga att blanda fakta med fiktion på ett alldeles eget oefterhärmligt sätt och som läsare tror man på allt han skriver. […] Jag kan inte låta bli att tänka på Ulf Lundells dagboksbaserade serie "Vardagar". Lundell och Åsbacka har en hel del gemensamt. I "Glömda rum" hänvisar Erik för övrigt till just "Vardagar" samt en av Lundells sällsynta intervjuer. Båda författarna gör skarpa samhällsanalyser och väver in iakttagelserna i relationsdraman och vardagens tristess och glädjeämnen. Det är uppiggande. Jag skrattar och förfäras om vartannat. Åsbacka är dock stillsamt rolig och inte lika brutalt uppriktig som Lundell.

Yvonne Granqvist, Österbottens Tidning

Åsbacka berättar utan stora åthävor. Språket är återhållet, berättartekniskt har boken i sin relativa händelselöshet ett starkt driv framåt. Ibland har Åsbacka beskrivits som en arbetarförfattare, men de personer han skildrar hör snarare hemma i arbetarklassens och lönearbetets periferi. Snarare hör boken hemma i en rikssvensk tradition av glesbygdsepik – det är lätt att se familjelikheten med Lars ­Andersson, Stig Claesson och Kerstin Ekman. Takläggarna är en pärla i genren, som lever på sitt precisa språk och ekonomiska berättande.

  Pontus Kyander, Ny Tid  

Takläggarna är en typisk Åsbackaroman, en suverän helhet av ideologisk reflektion, politiska referenser, konkreta materiella omständigheter och människor som undflyr alla försök att reducera dem till representanter eller typer. De lägger tak, slungar honung, kör traktor, surar, firar jul tillsammans, bråkar med och tar hand om varandra. [… ]På ett svårförklarligt sätt lyckas romanen vara både nattsvart skrämmande och livsbejakande. Kanske får vi här läsa in en Åsbacka-stylad variant av den italienska marxisten Antonio Gramscis berömda sentens, den om intellektets pessimism och viljans optimism.

Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

I Takläggarna (liksom i de två tidigare romanerna) kombinerar Robert Åsbacka stringent samhällsanalys med vass politisk satir och kritik i en berättelse som också kännetecknas av pikareskromanens skojfriskhet och skälmaktighet. […] Romanen är som ett fyrverkeri – det sprakar och sprutar åt lite olika håll när historien tar fart och skjuter iväg. Till en början ser man inte riktigt mönster och sammanhang, men så till slut vecklar det hela ut sig i en kaskad av olika färger.

Marit Lindqvist, Svenska Yle

Historiska fakta blandas skickligt med berättelser ur egen fatabur.[…] Åsbacka har en driven språkbehandling och man hittar både djup och mening i framförandet. Det är en konst att dels säga något mellan raderna och dels att få det tillsynes tråkiga att blomma upp, men den konsten behärskar Robert Åsbacka bättre än de flesta.

Egil Green, Östnyland