Gösta Ågren
I det stora hela
Det är en yngling i
alltför stor och alltför
mörk kostym, en kråka utan
synliga vingar. Han håller på
att växa; det är
därför han vandrar.
Något annat skydd
finns inte.
En färd mellan barndom och död handlar Gösta Ågrens nya diktsamling om. En färd i den "livslånga kropp, där människan / kommer, skadas och går." En juniminut 1951 kan vara stunden då en yngling "möter friheten / i ordet / jag." Och i begynnelsen är natten "hejdande och mild, / en öppning, inte / en förberedelse, ty / ingenting var nödvändigt / och varje riktning möjlig / ännu / här."
Men:
Till sist är lidandet
trötthet, och allt annat
en lugn och tom saga,
som inte behöver
någon berättare.
Till sist går den brinnande
hästen mot solnedgången genom
spjuten av ljus och skugga,
när en pojke rider hemåt.
Till sist är tiden inte
längre vandring. Tyst
omger den vandringen.