Världen är min

När jag får ta del av de möten som kan uppstå mellan Södergrans dikter och foton är det efter stund nästan som att möta ett kraftfält där min egen fantasi får börja vandra - för att citera Södergran – till fots ”genom solsystemen.” […] Den är ett vackert hantverk att hålla i och jag tänker att den med sin form och sitt upplägg uppmuntrar till en annan typ av läsning än det oändliga bildflödet i telefonen. Det är en inbjudan till att läsa långsamt och drömma, och även om jag personligen inte alltid har varit så begeistrad över Södergrans dikter, så uppskattar jag verket och möjligheten till denna typ av läsning. Jag börjar också hoppas att vi ska få ta del av flera liknande böcker i framtiden.

Jimmy Österbacka, Österbottens Tidning  

I Världen är min finns förstås också ett urval av Södergrans många älskade självporträtt och kattbilder. Men jag uppskattar att redaktörerna valt att visa på bredden av Edith Södergran som fotograf. Rahikainen och Sillanpää skriver att de försökt undvika kombinationer som blir för övertydliga och försökt få bilderna och dikterna att tala med varandra. Jag tycker att de har lyckats med sin strävan. Jag uppskattar att redaktörerna valt bilder som alla inte är tekniskt bra eller i bra skick, men som gestaltar en stämning eller ett unikt tillfälle i tiden.

Vilhelmina Öhman, Vasabladet

Dikter som jag knappt har noterat förut gnistrar till och karvar sig in tack vare fotografierna. Ett exempel är dikten "Stjärnorna" som ackompanjeras av en fantastisk bild av en kvinna som sopar taket på Södergrans villa i Raivola. Med ett foto på en sliten kvinna med en enorm korg på ryggen rotas färden genom universum i "Till fots fick jag gå genom solsystemen". Det kosmiska landar i slit och svett samtidigt som kvinnan på bilden växer till en Atlas och hennes korg blir tung som själva jorden.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser