Minkriket

Minkriket

Nedan en del av det nyskrivna förordet ur Karin Erlandssons debut Minkriket.

Jag skrev studenten 1998 och flyttade hemifrån samma år. Jag är uppväxt i Nykarleby, det som har kallats minkriket eller pälsriket, och jag hörde till de få som knappt besökt en minkfarm. Den enda gången var jag sju år. Min kompis familj hade en liten farm och hyrde en gammal såg för att pälsa. Min kompis och jag gick dit en kväll. Det enda jag minns är sågspånet på golvet, att alla var glada och att de åt smörgåsar med plasthandskar på händerna.

Trots att jag inte själv växte upp på en minkfarm, var minkarna självklara. De fanns överallt, och farmarbarnen hade råd med Levi’s-byxor. På lektionerna i finska var ett vanligt argument för att inte läsa läxan ”int kan minkan na finsk”, för pojkarna skulle ta över sina fäders farmar och bli miljonärer. Vår stolthet var att världens största (världens största!) foderindustri fanns i vår stad, och de gånger det blåste från norr och oset från den malda minkmaten nådde våra näsor sa vi att det luktade pengar.

Vår lärare i samhällskunskap lärde oss att staden tack vare minkfarmningen hade så mycket pengar att de understa ruttnar och så var det också fram till den ekonomiska depressionen i början av 1990-talet. Världen ville inte längre ha päls och staden fick skrapa på botten av den där kassakistan, till och med de förmodat ruttnade pengarna tog slut.

Jag gick i högstadiet då och vi fick varken pennor eller nya skolböcker när terminerna började. Gympasalen kunde inte renoveras och menyn i skolköket blev enklare. Självklart, tänkte vi. Pälspriserna går ner och vi äter gröt till lunch. Så är det i världen.

Men så flyttade jag från Nykarleby, och insåg, så där som man gör då man är nitton och precis har flyttat hemifrån, att saker som man tagit som självklara inte nödvändigtvis är det. Som minkfarmning.

Jag insåg också att pälsnäringen utanför Nykarleby inte bara är ifrågasatt utan direkt motarbetad. Det som jag sett som självklart var exotiskt, men på ett negativt sätt. Då insåg jag också att det fanns en berättelse att skriva. Mitt perspektiv var inte alla andras perspektiv.

Det nya omslaget är gjort av illustratören och författaren Sanna Mander.