Melancholia zoantropia

Mathias Rosenlund har skrivit en stark och tolkningsbar diktsamling. Jag ska inte säga att den är lättläst. Hans poesi är på intet sätt insmickrande, och bitvis är läsningen krävande. Men: även en sådan tyngd behöver gestaltas, och det gör Rosenlund väl. Och diktsamlingen vinner på att brottas med flera gånger. Det är ett mycket gott betyg.

Peter Björkman, Ny Tid

Intensiteten och integriteten i uttrycket är drabbande. Det koncentrerade formatet ger rymd åt texten att växa och möta en mängd olika referensramar. Alltjämt är temat smärtsamt - akut rentav, men inte låst, varken vid en given biografi eller en spikad analys. […] Rosenlunds djurblivande är mer än en idé. Det är ett existentiellt drama och en sorgesång som både bär och skär.

Freja Rudels, Åbo Underrättelser

Rosenlund levererar inga enkla svar på de besvärliga samhälleliga frågor som dikterna dryftar, utan lägger fram ett öppet och genomarbetat lyriskt tankeexperiment som känns mycket aktuellt i vår tid av misstro på det politiska systemet och längtan efter snabba, tekniska lösningar. Melancholia Zoantropia tar onekligen författarskapet i en formmässigt ny och spännande riktning just för att den snarare ställer frågor än kommer med svar.

Jenny Jarlsdotter Wikström, Hufvustadsbladet

Med hjälp av poesin kan Rosenlund i Melancholia zoantropia utforska temat på ett nytt sätt. Språket är fyllt av symbolik, samtidigt som det som kommit att bli Rosenlunds kännetecken – det raka, ärliga och nakna – finns kvar. Rosenlunds dikter förmedlar samma krypande obehag som Charlotte Perkins Gillmans gotiska kortroman Den gula tapeten, i vilken man får följa en kvinnas väg till sammanbrott. På ytan handlar det om en individs insjuknande, men tittar man lite närmare står det klart att författaren skriver om miljön som individen befinner sig i ­– och kritiserar denna.

Frida Öst, Österbottens Tidning

Rosenlunds skildring av de ambivalenta känslorna diktjaget känner mellan lättnaden att vara ett djur som bara drivs av instinkt och förlusten av det mänskliga – och inte minst de existentialistiska och samhälleliga frågorna – gör att man som läsare stannar upp och vill återkomma till dikterna.

Vilhelmina Öhman, Vasabladet