Corpus & Animus

Nielsen har en underbar förmåga att vända sig till det ”ömtåliga väsentliga”, som det heter på ett ställe. Flera av dikterna förundrar sig över de kroppsliga processer som pågår inom oss helt på egen hand utan vår inblandning och alla delar av kroppen som vi kanske inte hade skänkt en endaste tanke förrän det plötsligt blir svårt att lyfta armen då rotatorkuffens senor och muskler strular.
Insikten om att det medvetet styrda är en minimal del av vår kroppslighet hänger ihop med en syn på livet som kommer till uttryck i boken, inte minst i den vackra dikten om ett barns födelse. Vi dimper ner i vår obegripliga värld, och det är förunderligt, och så fortsätter det fram till slutet.

Mio Lindman, Hufvudstadsbladet