Sveriges Radios lyrikpris tilldeldes 22.11.2016 diktsamlingen Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg, för att den ”med en sällsynt språklig vighet guidar oss till ett barndomslandskap där allt är möjligt. På sidor späckade med föremål och förmaningar släpper poeten lekfullt loss orden, inventerande de yttre och inre rummen med en molande melankoli i botten. Här vrids och vänds på existensens sömmar så sprudlande nyfiket att vi ser tingen med nya ögon.
”
Juryns motivering
"Catharina Gripenbergs Handbok att bära till en dräkt är en djärvt krängande och krävande diktsamling av en originell författare.
"
Eva Ström, Sydsvenskan
"Gripenberg föreslår alltså en strövande läsart, men också förankringen i det rumsliga bänds samtidigt till något textuellt. Texten materialiseras i dikten. Förskjutningar sker […] Dialekten sipprar ur slättlandskap och diktsamlingen framstår som ett kroppens arkiv. Där bedrivs en sorts förnyad släktforskning."
Mia Österlund, Lysmasken
"Här hittar hon en absurd kontrast mellan byråkratens tonfall och innehållets stundtals desperata prägling. Genom bruksanvisningens märkligt neutrala röst skärs fram en anomali, en motröst av stark kamplust […] Det här är också en samling av ambitiöst snitt, som långt ifrån låter sig fångas in och definieras av några förklaringsmodeller eller etiketter. Det är poesi som hugger fram en egen väg"
Björn Kohlström, bokbloggen bernur
"… en tematik som är central för samlingen - en växelverkan mellan att göra och bli gjord eller mellan att se och bli sedd
[…] Precis som läsningen av Perecs detaljerade prosa efterlämnar melankoli över allt det som finns och vi inte kan nå, finns det i Gripenbergs dikt en sorg som dröjer kvar, skugglik och ofta nästan skrämmande. Hon beskriver en värld som inte så lätt låter sig befolkas av de levande. De döda tränger ut dem. Det här är Gripenbergs mästarprov i skrået, ett skickligt turnerat verk som utmanar genreföreställningar och samtidigt etablerar en egen, personlig stil, präglad av en rik och historiskt mångbottnad vokabulär."
Lars Gustaf Andersson, Lyrikvännen
"I vissa dikter känns det som att man rör sig i ett museum, ett personhistoriskt arkiv eller kanske i ett minnespalats […] Kläder ska provas, sys om, bedömas om de passar för kroppen eller vice versa, om kroppen går att foga in i dräkten. I några dikter blir klädesplaggen också i viss mån utbytbara med texter, tryckalster, papper. Kanske skrivandet är ett annat sätt att prova olika identiteter, att med ord och papper som material arbeta fram en identitet som passar en.
"
Lari Assmuth, Provins
"Catharina Gripenberg ger en tung och kärleksfullt detaljerad beskrivning av ett barndomshem och en födelsestad, från vitrinskåp och bestickaskar till vattentorn och spetsfabrik. […] Om det förut var garn som repades upp i Catharina Gripenbergs dikter så går hon i sin nya bok och virar in en tråd i skogen, runt pappersbruk, esplanader, torg och klockstapel. Dokument och dräkter sys ihop, viks och stryks. Och barnets klänning är melankoliskt sammetsblå.
"
Hufvudstadsbladet, Anna-Lina Brunell
"Den nya diktboken är omfattande, fullspäckad och överväldigande. Trots alla formmässiga variationer har den ett sammanhållet grepp och en nästan narrativ energi. Trots att texten är fragmentarisk och utan ett centrerat upplevande subjekt har den ett drag av målmedveten process. […] olika typer av ordning utforskas (grammatiskt, grafiskt, fonetiskt, semantiskt) […] Men texten känns samtidigt personlig och självbiografisk. Det är något i pulsen, i materialet som kommer en nära. […] Överhuvudtaget bryts invanda föreställningar upp. Det som tvingades ihop i skoluppsatserna - somrarna i ett pennstreck - skrivs i sär i Gripenbergs poesi. På det sättet blir hennes diktbok ett frigörelseprojekt, ett svar på vår samtid, ett subversivt sätt att tala.
"
Vasabladet, Anna Möller-Sibelius
"… snart är man indragen i sjok av ord som drar en in i ett tillstånd där man blir varse både det materiella (alla grejerna och trivialiteterna som ska till för att livet ska fungera) och det immateriella (minnen, längtan, frustration). Det heroiska i det här textkonglomeratet är att det får bitarna i maskineriet att sitta ihop, samtidigt som det visar hur poröst allting är, hur allt kan falla isär […] Gripenberg gör inte misstaget att låta sin egen biografi överta texten, hon för upp den till en nivå där man blir genuint delaktig.
"
Ann-Christine Snickars, Åbo Underrättelser
.
"Boken landar i en mörk men stark solitäritetsförklaring"
Oscar Rossi, Svenska Dagbladet
