När jag var elva visste jag allt

Man ska inte vänta sig så mycket skönhet och inte ställa krav på full begriplighet. Då blir läsningen spännande. Emma Ahlgren leker med orden.

Kiki Alberius-Forsman, Nya Åland

Ahlgren skriver fåordigt och precist, med enkla meningar som inte gör sig till. De vet vad som måste stå och vad som inte behöver skrivas ut. Det känns nära, specifikt och drabbande. Hela tiden återkommande till upplevelsen av att inte få vara sin egen. Kvinnorollen som något nedärvt att träda in och utplånas i. ”Nu gömmer jag mig i ett ansikte, i en dotters näsvingar, i min mormors mungipor”, skriver Ahlgren om att inte kunna separera sig själv, varken från sin mor eller sina barn. Alltid en kombination av båda, även i det självdestruktiva.

Amanda Saveland, Ny tid  

Emma Ahlgren hör liksom Heidi von Wright till de diktare som man aldrig vet var man har. Som inte behöver kämpa för att vara originella utan är det, på sätt som gång på gång överraskar läsaren.  Robin Valtiala, Kiiltomato.

net

Boken är som en blandning av dagbok och poesialbum. En roadtrip genom ett livs landskap. En tour de force genom dåtid, nutid och framtid.

Peter Lüttge, Svenska Yle  

Emma Ahlgren ger inga entydiga svar. Och en fin sak hos henne är att den matta nattsvartheten aldrig förtas av det komiska blänket som lika ofta finns i hennes dikter.

Anna-Lina Brunell, Hufvudstadsbladet