Överlevorna

Jag kan slås av det intressanta i att Matilda Södergran inte endast skriver i en centrallyrisk tradition, utan också i traditionen att vara Södergran. Att jämföra två poeter på basen av namn vore oprofessionellt, om det inte i det här fallet var så att tonfallet emellanåt lät som en nutida fortsättning på Edith Södergrans, och om jag inte hade en känsla av att den sentida S medvetet kommunicerar med den äldre S. Robin Valtiala, Kiiltomato  

Korsnäsbördiga poeten Matilda Södergrans femte diktsamling Överlevorna är en sällsam upplevelse. Jag läser samlingen som en långdikt och kan inte låta bli att drabbas av den intensiva stämningen; och känslan av att Södergran här lyckas sätta ord på den i det närmaste språklösa sorgen. Det är storslaget vackert och mycket berörande. Maria Kallio, Vasabladet  

”Kom, så utstår vi allt vi tilldelats.” Det här är så koncist, och så värdefullt, dessa rader som balanserar en smärta, men gör det på ett så hoppinjagande sätt. Därför att diktens röst är så fullständigt empatisk, så totalt omhändertagande. Dikterna blir också kroppsliga, sensuella. Hon skriver om saknad utan nostalgi, om vemod utan missmod, om sorg som görs till en ledstjärna, en följeslagare som inte kan lindras eller botas. Björn Kohlström, blogg Bernur  

Stark och sårbar poesi. Finlandssvenska Matilda Södergran skriver poesi som bryter upp den glesa textens skönhet med humor. Ulf Karl Olov Nilsson, Göteborgsposten  

Det är milt, och på samma gång skarpt suggererande. Rosmarinkvisten gäckar mig till exempel ännu, och kommer fortsätta göra så.

Viktor Andersson, Örnen och Kråkan

Vi möter ett diktande som rotar i vad som blir kvar, vad som faller bort, vad som öppnas upp med tidens gång - och som samtidigt också rör vid det bräckliga nuet. Allt detta genomförs med minimalistisk skärpa. /---/ Överlevorna ger en skepnad åt tiden, och människan i tiden, hennes öden och förluster, det vi förlorar och det som förblir. Åtminstone för en stund till.

Valter Holmström, Hufvudstadsbladet