Sibirien

En gång stod jag i Sibirien i tofsar och krås och kluckade och pep. Jag knixade och bockade och pick­ade i marken så att mossan rök. Han som jag hade ögonen på gick till väders på brakande vingar. Under spelflykten utvecklade han ett helt signalsys­tem av färger och plymer. Skulle inte jag veta hur det är att vara fågel i Sibirien. 
 

Ur denna inre expertis springer Ulla-Lena Lund­bergs Sibirienbok. Det väldiga landet ligger ut­brett för oss under vingar. Författaren har genom­korsat stora delar av östra Sibirien på spaning efter de fåglar hon älskar men har också haft öga för mänskliga miljöer och öden i Ryssland. Vi ser det i ett slags dubbelexponering; porträttet av Sibirien blir också författarens självporträtt, och därmed också en högst personlig bok. 

Det är exakt tjugo år sedan Sibirien ett själv­porträtt med vingar utkom första gången. Mycket har hänt i världen och i Sibirien sedan dess, men författarens skarpa blick och förmågan att formu­lera sina iakttagelser har inte åldrats en dag känne­tecken på en klassiker. I boken ingår ett bildark med Sibirienfoton tagna av författaren.