Otto Gabrielsson
Vildhavre
Sista brevet till pappa
Otto Gabrielsson är alfa-kulturmannen Jörn Donners son, men få vet att han är det. Oftast har det verkat som om även Donner själv har glömt det, tycker Otto, som närmar sig fyrtioårsstrecket och är i färd med att skriva ett långt brev till sin far. Det är ett sista försök till kontakt.
Avundsjukt och på avstånd har Otto fått iaktta sina två yngsta halvbröders liv med fadern. Varför har de fått vara söner fullt ut, medan Otto förskjutits?
Om jag känner dig rätt kommer du att gå vidare innan mitt brev når fram till dig, skriver Otto.
Så blev det. Ottos far nåddes aldrig av kontaktförsöket, men brevet ställer frågor som berör många av oss. Vuxna människor kan ha överenskommelser sinsemellan, men vilken är barnets rätt till sina föräldrar?
Recensioner
Författaren Otto Gabrielsson som numera studerar psykologi vid Karolinska Institutet är mycket bättre än papputen på självgisslande vass humor och introspektion, och han kan i motsats till denna återge iakttagelser också av sina medmänniskor på ett avväpnande sätt. Han har ett fint sinne för absurditet. Han låter ibland på riktigt hänförd över hur folk bara är, i korta ytliga möten.
Pia Ingström, Hufvudstadsbladet
I boken kastas Otto Gabrielsson mellan hopp och förtvivlan, hat och längtan. Han hanterar sorgen på alla upptänkliga sätt. Bland annat isolerar han sig i sju år på mammans släktgård i Småland, men konstaterar till slut att han inte är en naturromantiker, bara romantiker. Han dricker, bastar och röker som sin pappa och drömmer till och med om finskt medborgarskap för att känna närhet.
Per Bengtsson, Dagens Nyheter
Vildhavre vibrerar av indignation och förakt som en alltför länge tillbakahållen störtflod väller all ilska och besvikelse fram över sidorna. Den underliggande smärtan och skavande sorgen är påtaglig och också berörande. Texten igenom försöker Otto visa att blod är tjockare än vatten.
Marit Lindqvist, Svenska Yle
Längtan efter att bli älskad är så farlig, skriver Otto Gabrielsson. Jag tänker att det egentligen är det hela boken handlar om, hur den hopplöst älskande saboterar sitt liv genom att vägra ge upp det omöjliga. Som en sista nickning till fadern är texten ursinnig, rak, skamlös och ställvis riktigt pinsam.
Sofia Torvalds, Kyrkpressen
Vildhavre är en stark läsupplevelse, skriven i stark affekt men också med stilkänsla och känsla för språket, också om nu någon formulering till och med med utgångspunkten given känns onyanserad.
Henrik Othman, Österbottens Tidning
Boken är gastkramande, och inte illa skriven. Strindbergs eld pyr i hörnen, papputen förvandlas till aska. Först blir jag upprymd: heja Otto! Du har en framtid, du fixar det här.
Men så äter sig Ottos sorg in i mig.
Ebba Witt-Brattström, Expressen
Gabrielsson är en skicklig skribent. Framför allt i de avsnitt där han rannsakar sig själv, hur han blev som han blev, och hur hans uppväxt och relation till fadern påverkat honom skriver han insiktsfullt och skarpt med vass humor.
Michaela von Hellens, Västra Nyland
Otto Gabrielsson skriver för att frigöra sig från den mycket plågsamma och urusla relation som han haft med sin far Jörn Donner under uppväxten och även i vuxen ålder.
Ulf Lundén, Dala-Demokraten
Det är skakande att se hur djupt en känsla av att vara oönskad och utstött kan prägla en människas liv.
Åsa Beckman, Dagens Nyheter
Otto Gabrielssons debutbok "Vildhavre sista brevet till pappa" är både ett närmande och ett avsked.
Sveriges radio P1
Gabrielsson skriver en blixtrande prosa. Stundvis poetiskt, ofta hjärtskärande.
Thomas Lundin, Arbetarbladet
Vildhavre är en miljon oneliners hopkramade till en bok om längtan efter kärleken från en fadersgestalt.
Malin Wollin, Aftonbladet
En stark och känslig bok av en son vars far kallat honom för ett misstag.
Dagensbok.com
