Trollet i mitt bröst
– Jag skrev den för att bearbeta det jag var med om under mina cancerbehandlingar. Det var ett sätt för mig att få avstånd genom att fästa på papper, och också ett sätt att hålla mig fast i det som är mitt vanliga liv: att skriva.
Vad var det svåraste?
– Det var inte svårt att skriva dagboken, det var befriande på många sätt. Jag har ofta använt skrivandet för att bearbeta svåra upplevelser och känslor. Det svåraste var faktiskt att orka rent fysiskt. Ibland gick det dagar utan att jag hade ork att skriva och sedan var det mycket som skulle redovisas. Jag skriver alltid snabbt, både för hand och på datorn, så det måste redigeras mycket i efterhand. Jag misstänker att jag är rädd för att tappa tankarna om jag inte får ner dem snabbt. Nu skrev jag ännu slarvigare och efter varje pass tog det mycket tid att redigera.
Du är mycket rättfram och öppen i din bok, du skriver om privata saker – hur upplevde du det här, då du tidigare hållit dig till fiktionen?
– Eftersom jag skrev boken som en dagbok, utan tanke på att ge ut den, skrev jag ner allt det jag upplevde, det ljusa såväl som det mörka. Efter det att beslutet om publicering var taget, strök jag det jag upplevde var privat, men lämnade ändå en del av de personligaste svarta tankarna jag hade. Jag ville att de skulle vara med eftersom jag hoppas att boken kan fundera som läsning för någon annan som drabbats, och då ville jag inte väja för de svåra sakerna: så här kan det också kännas. Jag har fått kommentarer om att boken är förvånansvärt ljus och hoppfull, och det är också så jag vill se den.
