Bilderboken Alla mina sista av Maija Hurme, kapitelboken Giraffens hjärta är ovanligt stort av Sofia Chanfreau och Amanda Chanfreau samt ungdomsromanen Vi ska ju bara cykla förbi av Ellen Strömberg är nominerade till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2023.

Alla mina sista

Juryns motivering:

Maija Hurmes bilderbok Alla mina sista är ett finstämt och mångbottnat helhetskonstverk. Det är också en bilderbokslek, som utmanar barnläsaren att iaktta världen omkring sig på nya sätt. Det bärande temat är saker som är de sista i livet – ögonblick där något blir det sista, något upplevs för sista gången eller den sista ännu inte finns.

Vid första anblicken påminner boken om ett fotoalbum med samlade glimtar av viktiga stunder i ett barns liv. Men småningom flätas de enskilda ögonblicken samman till en enhetlig och filosofisk resa genom barnets upplevelsevärld. Den sista blöjan eller den sista chokladbiten tas på minst lika stort allvar som den sista natten mellan mamma och pappa.

Verket växer till en drabbande och roande, sorglig och rolig helhet, där formen är en del av såväl berättandet som berättelsen. Stunderna i barnets liv som fångats i ord och bild påminner om visuella dikter som kan tolkas på många olika sätt. Livet visar sig vara en samling flyktiga, vardagliga situationer och omvälvande ögonblick, vars betydelse man inser först senare. Boken hjälper barnet att förstå och tolka de mångskiftande och ambivalenta känslor som oundvikligen hör uppväxten till, och gör det på ett förbluffande finkänsligt och insiktsfullt sätt, med djup respekt för barnet.

Alla mina sista bryter med traditionellt bilderboksberättande och ger många slags läsare, såväl barn som vuxna, möjligheten att hitta sig själva i boken. Med akvarellpensel och blyertspenna målas ett nyanserat bildgalleri upp som lockar läsaren att fortsätta fylla på med egna minnen och erfarenheter. Bokens illustrationer och text smälter samman till en sömlös helhet som får en att återvända till boken om och om igen, och vid varje läsning hitta något nytt.

Giraffens hjärta är ovanligt stort

Juryns motivering:

Vega är nio år gammal och hennes vardag myllrar av spännande djur i olika färger och former. Hennes pappa ser inte djuren och han gillar inte att Vega pratar om dem. En annan sak som de inte pratar om är Vegas mamma. Vega vet ingenting om henne och undrar om mamman fortfarande lever och var hon i så fall kan vara. Morfar Hektor svarar inte heller på Vegas frågor men han kan däremot se alla de färgglada djuren som trivs i hans prunkande trädgård på Giraffön där de bor. Där finns skedlurkar, farkoner, fyrfensfotingar och många fler. Dagligen får morfar besök av hemliga ”agenter” som kontrollerar att han tagit sina mediciner och skriver hemliga rapporter. En dag i skolan får barnen brev från jämnåriga brevvänner på fastlandet och Vega börjar brevväxla med en flicka som bor på en cirkus. Hon träffar även en pojke i morfars trädgård som heter Nelson och han har en jättehund som heter Flor. Nelson samlar intressanta fakta i sin skrivbok och hjälper Vega med hennes detektivarbete om mamman. När pappa berättar att han träffat en ny kvinna tycker Vega att hela deras tillvaro fryser till is, men som tur är får hon samtidigt upp ett spår efter sin mamma. I sin morfars egenkonstruerade kexmobil som släpper ut kakor i stället för avgaser beger hon sig i väg tillsammans med Nelson, morfar och Flor på en resa för att följa spåren efter sin mamma.

De åländska systrarna Chanfreau debuterar med det här tidlösa och livsbejakande äventyret där författaren Sofia (f. 1986) skrivit berättelsen och tatueraren och illustratören Amanda (f.1983) skapat bilderna. Amandas detaljrika blyertsillustrationer påminner om både den svenske illustratören Hans Arnolds fantasifulla sagovärld och bilderboksskaparen Sven Nordqvists finurliga illustrationer med myllrande smådjur i varje hörn. Amandas exotiska bildvärld är ändå främst inspirerad av den tid hon bodde i Mexiko och det är tydligt att båda systrarna har influerats av andra länder och kulturer i sina skapandeprocesser. Den magiska realismen som genomsyrar berättelsen är kännetecknande för just latinamerikansk tradition där fantastiska inslag i litteraturen ofta förekommer som ett naturligt element i en realistisk verklighet.

Tankarna går även till det klassiska fantasyäventyret Den oändliga historien av Michael Ende där huvudpersonen undkommer sin jobbiga vardag genom att fly in i en fantasivärld där han rider på en hundliknande lyckodrake inte helt olik jättehunden Flor. Samtidigt som systrarna Chanfreaus bok sprudlar av fantasi känner man igen Åland och staden Mariehamn i både text och bild. Illustrationen med fågelperspektivet över Ålandsöarna där fantasidjuren flyger på albatrosser känns både verklighetstrogen och magisk. De fantastiska elementen i Giraffens hjärta är ovanligt stort gör berättelsen mångbottnad och öppnar för att barn och vuxna kan tolka boken på olika sätt. Boken är nyskapande och helt unik och den vann Finlandiapriset i barn- och ungdomslitteratur 2022 och fick ett hedersomnämnande i Runeberg Junior-tävlingen 2023.

Vi ska ju bara cykla förbi

Manda och Malin går i nian och väntar på att livet ska börja på riktigt. Men hur? I byn där de bor händer ju ingenting. Med sin längtan bort som bränsle cyklar flickorna omkring i det lilla samhället. De hänger vid stranden, i lekparken, vid kiosken och i biblioteket – platser som får härbärgera deras ännu diffusa uppfattning om vad det innebär att växa upp, bli någon annan och erövra världen.

Ellen Strömbergs ungdomsroman Vi ska ju bara cykla förbi (2022) fångar flickornas skavande tonårsvara ärligt och trovärdigt. De drömmer om att vara ”mystiska” och ”coola”, att få uppleva den stora tonårsromansen alla amerikanska tv-serier handlar om och att en dag flytta till New York. Samtidigt är de osäkra på hur det ska gå till och vad de egentligen vill och kan hantera. Två äldre killar på orten får bli deras romansprojekt, vilket tar dem – lite tvekande – från barnfamiljernas tryggtrista påskfirande till en stökig fyllefest i stan dit de inte ens är bjudna. De ska ju, som Malin envist påpekar, inte egentligen gå på festen utan ”cykla dit och bara typ kolla lite hur det ser ut.”

Manda och Malins vänskap är flicktajt och långt från komplikationsfri. Flickorna peppar, retar och tjafsar med varandra om vartannat. Oftast ligger ett befriande gapflabb på lur, men också ett allvar tonar fram mellan raderna. Tonårens kaxiga upproriskhet och hudlösa sårbarhet är tätt sammanlänkade, även hos Malin som är den mer riskbenägna av de två. En större flickvänskap och solidaritet som når över generationsgränserna tecknas då Mandas äldre – inledningsvis irriterande klarsynta – syster och hennes väninnor kommer till undsättning när flickornas romansprojekt fallerar.
Strömbergs prosa är gnistrande glasklar. Mandas berättarjag och -röst klockrent återgivna. Med imponerande säkerhet fångar Strömberg känslan av tonårstidens storvulna framtidsdrömmar som står i bjärt kontrast till den prosaiska vardagslunken. Vi ska ju bara cykla förbi är en bok sprängfylld av liv och längtan som visar på att den realistiska ungdomsromanen fortfarande är brinnande aktuell.