Ta min hand, det vore underligt

”Aptiten på nya grepp och hållningar finns kvar i Ta min hand, det vore underligt, där det framförallt är det dialogiska och teatermässiga som skjuts i förgrunden.  […] Men visst finns det också ett slags kontinuitet – vid sidan av den lekfulla, rörliga och fräscht respektlösa språkliga hållning som funnits med från början, en hållning som på sätt och vis går hand i hand med betoningen av språkets/diktens frihetsskapande möjligheter och rätten att definiera sig själv och sin värld. Den aspekten, eller överhuvudtaget frågor kring identitet och integritet, går med olika tyngdpunkter igen i alla tre samlingarna.  […] Gripenbergs […] glatt anarkistiska förmåga att bryta oväntade vägar.” Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser ”Begreppen börjar gunga i alla de främmande texter som Gripenberg tar sig an i den nya boken. Bland annat lossnar vissa ord i Edith Södergrans dikter från sina fästen och slutar peka uppåt, i metafysisk riktning […] Det här är suveränt gjort  […] I Ta min hand, det vore underligt hanterar Gripenberg ofta sina ord och röster som fysiska ting – flyttar omkring dem som möbler eller kulisser, böjer och bänder på deras spindelmannenben – som för att framhäva deras släktskap med kroppen” Daniela Floman, Hufvudstadsbladet  ”en av årets starkaste diktsamlingar på svenska, om att hitta ett hem i språket och ett språk i sitt hem(land)” Henrik Petersen, Helsingborgs Dagblad  ”På diabilden är huvudet proppfullt av lycka, en samling förrädiskt läcker och slängig poesi, kom 1999 och var den finlandssvenska poeten Catharina Gripenbergs debut. Efter ytterligare en bok kommer nu hennes tredje […] Det finns två typer av obekymrat slängig poesi: ofokuserad och fokuserad. Poesin kan vara pratig för att distrahera och dra uppmärksamheten från sin oförmåga att träffa huvudet på spiken. Motsatsen är poesi som leker tankspridd, men som plötsligt zoomar in så ettrigt på den springande punkten att pratsamheten blir en vass pekare i nästan metalliskt avsiktlig riktning. Sådan är Gripenbergs poesi: pricksäkert fokuserad.” Aase Berg, Expressen ”När jag läser Catharina Gripenbergs dikter ser jag en flicka som leker med en grön studsboll. Grön. Ja, ”solgrön” som Björling skulle ha sagt. Inte flickrosa, inte minimalistvit eller ångestsvart eller nåt sånt. Grön och frisk, men av gummi förstås, annars blir det ju ingen studs.  […] den lätthet, snabbhet och kommunikativitet som krävs för att vara rolig måste uppvägas av en språklig komplexitet utöver det vanliga för att också fungera som poesi. Den komplexiteten har Gripenberg och hon delar den med poeter som Erik Beckman, Eva-Stina Byggmästar och danska poeten Ursula Andkjær Olsen.” Anna Hallberg, Dagens Nyheter  ”Här är det mera en utforskning av språkets elastiska egenskaper som gäller: Gripenberg laborerar med allt från klassiska modernistiska textfragment till liturgiska texter som trosbekännelsen och tacksägelseböner, hon skrynklar ihop och manglar mytologiska texter om nymfen Dafne, Orfeus och Eurydike och Narkissos, hon prövar dramats olika former med dialoger och parallella handlingar, hon spränger in bilder och symboler och gör det underbara UNDERLIGT och det UNDERLIGA underbart, ja, UNDER-LIKT.” Marit Lindqvist, Rapido  ”På samma sätt som Eva-Stina Byggmästar har Gripenberg hittat en helt egen ton; den är som ett biometriskt pass i litterär form, unik och individuell. Detta är mer än en smula paradoxalt eftersom Gripenberg på (post)modernt vis leker med identiteter och innebörder. Dikterna har ofta en dramatisk ansats. Jagets tycks inta en scen och tilltala läsaren eller, ibland, en namngiven rollfigur. […] Vad är jaget bortom namnet och genustillhörigheten och alla andra etiketter. […] Med denna diktsamling tar Catharina Gripenberg steget från att vara en av de bästa unga poeterna på svenska till att vara en av de bästa samtida poeterna i Norden.

” Ralf Andtbacka, Vasabladet