Claes Andersson
Tidens framfart
Mycket är bekant i Claes Anderssons nya diktsamling: det vardagliga perspektivet, kärleken och människans längtan, "djupt som ett vakttorn". Den här gången skriver Andersson framför allt om döden: "När fallet upphör inleds det som vi kallar slutet/ Det är osynligt som slut är och början på någonting som inte fortsätter".
Claes Andersson är en mästare på att med några penseldrag måla upp människans existentiella villkor. Och han är minst lika skicklig när det gäller intim och berörande kärlekslyrik:
"Vi blir människor när någon rör vid oss
Det blir en människas hår först när någon stryker
över det med handen
Leendet blir synligt först när någon hör det
Utan vår hud har vi ingen själ
När någon rör vid oss berörs vi
Först när någon rört vid oss blir vi verkliga
En mänskas ansikte blir levande först när någon
rört vid det med sina händer
Den oberoende berör ingen
Ingen har någonsin rört vid den som blivit
oberörd
Det blir en mänska först när någon smekt henne
med sina händer"
Recensioner
Jag kunde gå igenom diktsamlingen sida för sida och överallt hitta tankar att stanna vid och rader värda att citera. Läs istället dikterna! De berikar dig.
Birgitta Abrahamsson, Arbetarbladet
Få poeter lyckas med det Claes Andersson alltid lyckas med, förena motsatser, existentiellt och politiskt, se och ge uttryck för mångfalden, i livet och kärleken och i världen. Han kan skriva ömsint och kritiskt på en gång, framhålla det absurda och med aldrig förfelande ironi gissla tyranniet i världen...
Mary-Ann Bäcksbacka, Västra Nyland
I hans lyrik är världen i högsta grad närvarande. Med den största självklarhet tar han diktartag på hela den komplicerade verkligheten kring sig.
Arne Toftegaard Pedersen, Hufvudstadsbladet
Diktsamlingen Tidens framfart är en mångfacetterad - och om man så vill, bångstyrig - diktsamling: än lekfull och lustfylld, än starkt samhällskritisk och socialt engagerad.
Marit Lindqvist, Rapido
